För tre år sedan vid den här tiden hade mitt vatten gått och vi var på väg in till förlossningen. En samlad åktur kan man säga. Inga värkar men med vetskapen att nu skulle vårt liv för alltid förändras. Vi åkte först till Borås för en koll så att barnet mådde bra sedan fortsatte vi vår resa mot Göteborg som skulle komma att bli vårt hem de närmsta månaderna. Men det visste vi inte då. Då visste vi ingenting. Det enda jag visste var att jag inte på några villkor skulle acceptera smärtlindring för då skulle jag förlora tid med Harry. Vi visste inte om han skulle få leva, vi visste ingenting. Jag fick se honom, hålla honom en kort sekund ta ett kort och sen var de borta och jag var själv kvar i ett förlossningsrum utan barn och man. Jag visste ingenting, de värsta timmarna i mitt liv. Även om jag klarade mig utan smärtlindring så kunde jag inte springa i korridorer en minut efter hans födelse, det fick Daniel göra. Jag låg och grät och bad att han skulle leva.
Tänk att för tre år sedan nu vid midnatt var jag åtta timmar från att möta mitt livs största kärlek. Och vilken kärlek det var! Han gör mig lycklig varje dag. Han gör mig även lite lätt tokig varje dag också men mest lycklig.
Den här dagen, Harrys födelsedag, den tredje i ordningen är för mig ett mirakel. Han trotsar oddsen och visar oss gång på gång att han är en fighter. Vi är hemma, han har överlevt och vi får fira honom hemma. Det är ett mirakel.
Egentligen skulle vi varit inne på sjukhuset fortfarande men det är vi inte. Egentligen när det gick så bra så skulle vi ändå varit på sjukhuset imorgon men där sa läkaren stopp. Inte på sin födelsedag, där har han ju redan firat den en gång det räcker. Imorgon blir det "bara" ett stick i fingret på vårdcentralen sen ska vi fira hela dagen och helgen med...
Min son önskar sig bara en sak och det är McQueen-presenter.... bilar, bilar, bilar....Hans värld är inte större än så än, ganska gott att det är så enligt mig iaf.
Min finaste fighter
Jag ger er ett kort som nyfödd och ett från idag:
