Sommaren är på väg

Sommaren är på ingång och Harry leker som adrig förr. Upp och ner in och ut. Han är mer vild än tam. Dagarna spenderas utomhus och tjocka kläder är ett minne blott. Idag har vi varit på utveklingssamtal och fått höra vilken solstråle vår son är och vilken tillgång i barngruppen han är. Han rör sig obehindrat bland små och stora barn och alla accepterar honom. Det värmer i hjärtat. Vi pratade om hans ork och att vi tycker att han orkar mer nu och inte behöver lika många pauser som när det var kallare ute. Hoppas vädret hller sig på en lagom temperatur för då trivs Harry som bäst. Tyvärr känns det nu ikväll som att jag får äta upp mina ord. Harry ligger inne i sovrummet och svetten pärlas på hans panna utan att han har ansträngt sig och han ser lite blå ut. Jag hoppas att detta är bara tillfäligt och att han får må bra ett tag till men vem vet. Det kan vara så att op nummer tre behöver komma upp på kartan.... Jag avvaktar lite och hoppas att imorgon är en ny piggare dag!

När det som inte får hända händer

Harrys allra närmsta hjärtevän mår inte bra. Han mår inte bra alls. Än vet jag inte så mycket men jag vet att det lutar åt att det enda alternativet som kvarstår är ett nytt hjärta.

Han gjorde sin tcpc i januari och nu ska han leva livet. Det är ju så det ska bli. Det är ju det vi väntar på. Det är ju det man längtar och fasar för. Det är då livet ska ta fart.

Nu blir det inte så. Mitt hjärta blöder för hjälten och hans fantastiska otroliga kämpande föräldrar. Mina tårar tar inte slut. Jag gråter för dem, jag gråter för mig, jag gråter för Harry. Jag vill åka ner till Ronald och bara finns där för dem. Livet är inte bra alla dagar.

Jag säger att vi lever för varje dag och människor kan tycka att vi har en fantastisk livssyn. Det de ofta inte tar med i beräkningen är att vi inte valt att leva för varje dag. Vi har blivit tvingade till det beslutet. Det känns inte så livsbejakande och sprudlande som uttrycket inbjuder till. Lev var dag som om det vore den sista! Ja... I dubbla bemärkelser med bittra bismaken...

Faktum är att jag skiter fullständigt i att jag lever varje dag. Jag vill bara att Harry och hans hjärtevänner ska få ett fullt liv. Jag vill ha min son alla dagar. Allt annat är bara skitsnack. Den som säger att man ska ta tillvara på tiden nu vet inte vad man förväntas att ge upp.

Men för att på något sätt behålla förståndet kan jag inte grubbla på faktumet jämt. Jag måste leva, annars missar jag ju de dagar jag har
tillsammans med Harry.

Rörigt?, ja vet men det blir inte bättre än så från en mobil mitt i natten med tårar i ögonen.

Alla tankar till finaste familjen som kämpar på 323:an just nu. Vi finns här och ni är i våra tankar och i våra hjärtan. All styrka till er.

Härliga Harry

Härliga härliga Harry! Han har återigen varit sjuk. Höstblåsor har vi nu avverkat så det behöver vi inte oroa oss över att få någon mer gång. Hög feber och ett trött litet barn men s tur var väldigt få prickar och inga i munnen!

Nu är min prins frisk igen och våren spritter i kroppen på honom. Energin sprudlar och livsglädjen likaså! Förskolan är underbar och han längtar dit. Hans utveckling går framåt på alla sätt och vis och det är fantastiskt att få vara delaktig i hans utveckling.

Människor i hans närhet är verkligen viktiga för honom nu och han drar långa haranger om farmor, mormor, morfar och alla sina kompisar. Han är kreativ och driven blandat med en hel massa trots som får mig och Daniel att gå upp i atomer av frustration ibland.

Men sen kommer det där ljuva mysiga tillbaka. Ikväll fick jag säkert tio pussar på munnen när han skulle sova och den allra varmaste kram man kan tänka sig. Då smälter hjärtat. När jag var på gymmet innan ikväll träffade jag en mamma som har barn på samma avdelning som Harry och hon berättade att Harry hade gett henne en slängkyss idag. Myspys killen som gillar att flirta och kramas nu för tiden!

Ja livet är faktiskt rätt skönt just nu.