När det som inte får hända händer

Harrys allra närmsta hjärtevän mår inte bra. Han mår inte bra alls. Än vet jag inte så mycket men jag vet att det lutar åt att det enda alternativet som kvarstår är ett nytt hjärta.

Han gjorde sin tcpc i januari och nu ska han leva livet. Det är ju så det ska bli. Det är ju det vi väntar på. Det är ju det man längtar och fasar för. Det är då livet ska ta fart.

Nu blir det inte så. Mitt hjärta blöder för hjälten och hans fantastiska otroliga kämpande föräldrar. Mina tårar tar inte slut. Jag gråter för dem, jag gråter för mig, jag gråter för Harry. Jag vill åka ner till Ronald och bara finns där för dem. Livet är inte bra alla dagar.

Jag säger att vi lever för varje dag och människor kan tycka att vi har en fantastisk livssyn. Det de ofta inte tar med i beräkningen är att vi inte valt att leva för varje dag. Vi har blivit tvingade till det beslutet. Det känns inte så livsbejakande och sprudlande som uttrycket inbjuder till. Lev var dag som om det vore den sista! Ja... I dubbla bemärkelser med bittra bismaken...

Faktum är att jag skiter fullständigt i att jag lever varje dag. Jag vill bara att Harry och hans hjärtevänner ska få ett fullt liv. Jag vill ha min son alla dagar. Allt annat är bara skitsnack. Den som säger att man ska ta tillvara på tiden nu vet inte vad man förväntas att ge upp.

Men för att på något sätt behålla förståndet kan jag inte grubbla på faktumet jämt. Jag måste leva, annars missar jag ju de dagar jag har
tillsammans med Harry.

Rörigt?, ja vet men det blir inte bättre än så från en mobil mitt i natten med tårar i ögonen.

Alla tankar till finaste familjen som kämpar på 323:an just nu. Vi finns här och ni är i våra tankar och i våra hjärtan. All styrka till er.