Fullt av små tomtar, tärnor, lucior och pepparkaksgubbar och -gummor sprang omkring på gården. En riktig idyll. Då kom känslan över att vara annorlunda över mig med full kraft, medan de andra barnen sprang omkring och stojade glada i hågen försökte Harry hänga med. Det visade sig vara en omöjlighet, tio steg sen var de andra långt borta och Harry stannade som om att han insåg att det inte var någon idé att försöka hänga med. Han orkar inte, hans steg blir tunga. Jag ser det inte hemma men när jag förstår hur snabba andra barn är ser jag och inser jag hur annorlunda Harry faktiskt är.
Så mitt i det vackra stämningsfyllda och förväntansfulla sorlet innan sången drog igång, stod jag med Harry på armen och grät tysta tårar. Sorg över att han aldrig kommer att kunna uppleva livet på samma sätt som sina kamrater, sorg över hur han kommer må när han kommer till insikt och sorg över rädslan att vara otillräcklig när han behöver mig.
Jag vet inte hur livet kommer att bli och kanske är jag bara oerhört trött just nu men jag känner oro inför framtiden. Vad är det för livskvalitet som Harry går tillmötes? Vad ska ske? Vad ska jag göra?
Insikten idag värker i mitt hjärta. Jag ogillar det faktum att negativa känslor alltid får större utrymme än de positiva. Nyårslöftet får nog bli att se världen i ett ljusare sken eller något åt det hållet...
Här kommer en bild på min älskade pepparkaksgran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar