När sedan blir nu...

Jag har inte skrivit på evigheter. Mycket har hänt, det finns hundra inlägg i mitt huvud. Inget på pränt.

Jag brottas med en fråga: Vad gör man när allt det där som alltid var "senare saker att tänka på" helt plötsligt är "nu" och jag är inte rustad?

Jag har börjat jobba, heltid som alltid. Insåg att det skulle jag inte orka just nu så i augusti ska jag gå ner till 80% ett tag. Harry är på förskolan och fet går upp och ner. Han är sjuk ofta men piggare. Han klarar fortfarande inte oroliga miljöer utan reagerar på ett negativt sätt.

Jag ser honom leka och han har inte en chans att hinna med dina kompisar. Han springer så fort han orkar men hamnar snabbt efter. Han tvingas till vila mellan varven och ser kompisarna dra iväg. Jag ser att han vill mer men det går inte.

Den blicken, den känslan, den gör så in i helvete ont kan jag meddela. Ursäkta språket men jag var inte redo för detta än. Vi peppar, vi vill stärka men jag vet inte om vi kommer klara detta. Är det rättvist att vara tre år och redan veta att man inte klarar det kompisarna gör? Att hamna efter på grund av sitt handikapp?

I liten grupp funkar det bra, när Harry kan styra leken men när det blir springa av så är han körd. Det gör så ont så ont att veta att det kommer vara så här... Jag var inte redo för det redan nu...

Jag har alltid tänkt att jag ska få tid att ladda om. Bli stark igen. Så blev det inte. Det är bara att bita ihop och komma igen en gång till.

Harry är lycklig för det mesta tror jag. Han kan fokusera mer nu, sitta och pussla länge, lyssna på saga och spela spel på sim iPad. Han är även högt och lågt och omöjlig att hinna med. En utmaning vill jag lova. En högst älskad utmaning.

I kroppen så är han fin och rosa med en nästan perfekt syresättning. Han har vuxit fem centimeter sedan operationen och gått upp nästan två kilo. Stark och fin! Det känns konstigt att veta att han har begränsningar och att han vet om det.

Jag vet att det låter otacksamt men det är jag inte. Jag är oerhört tacksam över att ha Harry i livet hos oss. Jag vill bara ventilera lite. Det känns som om jag borde vara på topp för att han överlevt operationen och att det är lugna gatan nu men så är det ju inte riktigt. Jag borde vara lyckligare, men jag var inte redo för att känna så här. Jag önskar mer för Harry. Jag tror alla föräldrar vill ge sina barn allt. Jag kommer ut det här hålet snart och vi kommer lära oss handskas med de situationer som är jobbiga nu...

Gnäll och gråt. Men väldigt tacksam ändå så missförstå mig rätt...