Jag tror att det drar igång nu.....

Tredje resan, eller vad jag nu ska kalla den...vägen mot Tcpc-operationen är nu igång. Idag var det dags för Harrys 2,5 år kontroll. En kontroll vi sett fram emot. Harry var dukti och kunde namnge alla saker sköterskan visade honom. Han kunde nästan hoppa, men inte riktigt. När det kom till vikten kom bakslaget. Harry hade gått upp ytterligare 400g. Ett kilo över sommaren och nu 400g på två veckor. Det i kombination med att han börjat sova väldigt länge på dagen fick mig på helspänn. Vätska, hjärtsvikt, vad är på gång??? Jag gick ut, ringde Göteborg, talade in ett meddelande på telefonsvararen. tjugo minuter senare har jag kontaktsköterskan och Dr H i luren. Harrys sista medicinfria dag i livet blev så idag den 28/9. Nu står Impugan två gånger om dagen på programmet och en ännu tidigare Kat. Idag har tårarna strömmat ymningt och hjärtat värker. Jag är ledsen, jag vill inte prata, jag vill inte tänka. Idag är jag svag. Resan är igång och den här tiden vi haft nu är för mig ovärderlig. Jag önskar att jag kunde stoppa tiden. Att vi skulle få vara vanliga ett tag till. Men tiden är hänsynslös. Tiden väntar inte på någon, den rusar framåt i ett rasande tempo och det finns inget som heter vänta. Vi får hänga på, bita ihop och springa med. Garden som varit på väg ner höjs igen. Stäng hjärtat och se framåt. Kontrollerat och fokuserat får vara ledord nu. Jag har inte råd att vara svag nu, jag har inte energi till att bryta ihop. Njuta av tiden som en vanlig familj är det som gäller nu. Älskade barn.

Blir galen på att styckeindelningen krånglar....