Gråter och mår illa. En till liten hjärtis har blivit en ängel. Lika gammal som Harry. Det kom som en blixt från klar himmel och han segade ihop och ambulansen hann inte ens fram. Han skulle ju inte opereras förrän han var tonåring....
Sorg känner jag. Jag känner inte familjen men lider med dem nu. Rädslan kramar mitt innersta. Jag vill inte mer nu. Det är för jobbigt. Förstå mig rätt, jag klarar allt men innan har jag varit skyddad. Hjärtisarna vi känner mår bra men de senaste månaderna så har jag hört för mycket. Jag kan inte ta till mig att det skulle kunna vara vi, det spelar ingen roll hur frisk och pigg Harry ser ut för han är allvarligt sjuk och det är så jävla jobbigt! Jag trodde aldrig att jag skulle leva sida vid sida med döden innan jag ens fyllt trettio...fan också.
Känner precis som du... Det är så sorgligt och hemskt alltihop. Rädslan, oron och tankarna blev plötsligt ännu tuffare. Just att han hade mått så bra... Man tror ju på ngt sätt att man är lite "säkrare" så länge man SER att de mår bra... Vi kämpar vidare...
SvaraRadera