Harrys namnsdag och lite allvar

Ja, idag är det Harrys namnsdag. Han har sjungt hurra och grattis för sig själv. vi har bakat en kaka som han trodde var till honom men den är till mitt jobb imorgon och Harry somnade som tur var innan den var klar så vi får väl göra en ny imorgon. Det är också dagen jag kanske jag ska våga sätta de där otäcka tankarna på pränt. De där tankarna som upptagit en stor del av min tillvaro de senaste veckorna.. Det drar ihop sig nu. Harry mår sämre. Det där som låg långt bort i tiden har nu krupit sig närmare. Harry får nu Impugan (vätskedrivande) två gånger om dagen och katen som var planerad till mars ska Nu ske om mindre än tre veckor. Allt för att jag uppmärksammade hans viktuppgång och att han blev så trött. Han sov utan problem tretimmars pass mitt på dagen och hade ändå lätt att sova på kvällen. Han blev kinkig i humöret och arg..med vätskedrivande kissar han som bara den och är gladare igen men roligt är det inte. Tanken på att lämna ifrån mig min älskade lilla prins ger mig rysningar och kalla kårar. Jag känner min kropp spännas och bli stel, illamåendet sköljer över mig. Hur ska jag, hur ska vi klara en resa till? Resan har aldrig slutat, den började för länge sedan men det har varit lugnt och rofyllt länge nu, nu ger vi oss återigen in på minerad mark. Mod, styrka och livsvilja får vara Harrys ledord. Mina får bli desamma med tillägg av kärlek, envishet, kampvilja och omsorg. Att behöva lämna honom nu, enbart för en kat men ändå en riskfylld sövning känns så tungt. Vilken sövning i ordningen blir det, snart tappar jag räkningen? Alltid tårar, alltid ångest, alltid skuldkänslor. Jag skulle så gärna byta plats med min prins.. Ikväll pratade jag och Harry om att han snart skulle till doktorn och att doktorn ska titta på hans hjärta och att vi kommer att behöva sticka honom då för att ta ett blodprov. Sist gick inte provet bra, tårar och slag. Harry började gråta och sa att:"Inte sticka fingret. Det gör ont mamma". Det gör ont i mitt hjärta då. Jag kan inte skydda honom där, jag som ska vara hans trygghet. Jag tror han vet att vi måste göra vissa saker. Jag vet att han förlåter mig men det är kämpigt att bli trygga med varandra efteråt. Många ömhetsbetygelser krävs från båda håll och jag tror att vi alla tre är svaga och starka tillsammans, det gäller bara att rå om varandra. Att ge det tid, att tillåta varandra att vara ledsna, vi är starka på olika tidpunkter och tur är väl det. Jag laddar nu, jag är svag nu. I nästan tre veckor till kommer jag att vara svag men när det gäller, då finns ingen tid för att visa svaghet. Då måste jag vara stark, bryts ihop för komma sen. Allt fokus på Harry, all styrka för att göra det så bra som möjligt för honom på våra villkor. Aldrig att jag sviker honom. Aldrig. Han ska inte får se mig bryta ihop när det är hans som tvingas levs med sin sjuka kropp. Jag är tacksam över att han är i mitt liv varje dag och jag kommer aldrig sluta kämpa för honom.