Ser förändringens vindar blåsa

Jag ska visa er lite bilder på Harry. Omgivningen ser förändringen som jag anat under en tid nu. "Plötsligt händer det" är en positiv slogan man hör på reklamen. Sant, så sant, plötsligt händer det. Det där som jag bävar för, som jag oroat mig för, som i det längsta förträngt och tänkt att det händer inte oss. Dumt, klart det händer oss. Klart det händer Harry. Han har sin diagnos och jag vet vad som är i antågande. Det gör inte att det gör mindre ont. Det gör ont. Jag är rädd. Jag är orolig. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Vad jag inte vill tänker jag inte sätta ord på idag för det är för otäckt så det kan jag inte säga högt än. Titta på bilderna på min vackra prins. Min så så så vackra prins. Han har blivit "blåblodig" på riktigt. Missförstå mig rätt, jag säger inte det här med glimten i ögat. Snarare med tårarna hängande i ögonfransarna som frenetiskt försöker blinka bort dem vilket resulterar att de landar i mitt tangentbord. Här kommer min livsglädje, mitt allt, mitt hjärta.