Oro och oro

Jag känner oro nu. Oro för olika saker. Oro för att Harry inte är snäll mot de andra barnen på förskolan utan bits och slåss. Oro för hur vi löser problemet bäst. Oro inför kommande operation. Oro för att han inte ska överleva. Oro för hur jag någonsin skulle kunna överleva utan Harry.

Jag tänker på hur många hjärtisar som gått bort bara de senaste månaderna. Även Hlhs barn. Är Harry snart en av dem? Jag klarar inte av att tänka att han inte skulle finnas hos mig. Inom två månader är det dags. Kardiologen H ringde i fredags kväll och gav oss beskedet. Jag kan inte tackla det än. Jag vill inte. Hela min kropp spjärnar emot det som är ett faktum. Harry behöver sin operation nu. Jag ser det egentligen, han mår inte bra. Jag bär honom jämt, han håller inte humöret och han är ofta frustrerad och det tar han ut på sin omgivning. Men jag vill inte se det. Jag vill ha min lille pojke som är som alla andra, nästan iaf.

Jag har pratat med Harrys rektor idag. Vi ska ha ett personalmöte nästa vecka och klura ut en ny strategi för Harry. Kanske får han vara ensam med en resurs, eller i liten grupp med resurs då och då. Klart är att han är i behov av resurs alla timmar på förskolan och det var inga problem. Nu ska vi klura ut vad som blir bäst för Harry. Han ska känna sig delaktig men ändå inte ta ut sig så han mår dåligt.

Åh, han är inte bra nu. Jobbigt är det. Tungt och jobbigt. Han har börjat kräkas vid aktivitet, vid gråt, vid ansträngning och han säger ofta att han mår illa. Hur länge ska min lille kille orka äta och hur länge kommer hans kropp klara av att ta hand om maten han får i sig.

Här torkar vi iaf såhär i tid och otid igen. Kräkningarna minskade ju ett tag men nu är de tillbaka igen... Måtte tcpc operationen hjälpa honom.

Jag känner mig maktlös. Det är inte en känsla som jag trivs med. Jag vill ha kontroll men över det här som kallas livet saknar jag det helt. Oro och oro.....var ska resan sluta?