Högt och lågt

Från att ha en underbar dag i skidbacken med grymme kollegorna och fantastiska elever som bara är helt ljuvliga urartade den här dagen till en gråtfest.

Idag har luften gått ur oss. Jag orkar inte prata, Daniel sover redan och jag tvingar mig till att jobba.

Idag kom inte en kallelse men väl ett samtal. Ett samtal som förändrar allt. Ett efterlängtat samtal, ett otäck skrämmande hemskt samtal. Det kom från Göteborg. De vill ta Harry på fredag. Det vill göra en TCPC på fredag. De vill att vi ska komma på torsdag om morgondagens operationer går bra. Mitt liv pulveriserades till ett blekt pulver som täcker allt likt aska och klibbar fast på allt vackert.

På tre dagar ska jag avsluta mitt jobb, förbereda oss för ett liv hemifrån och packa ner det som behövs och hålla ihop. Jag är matt, orkar inte tänka och gör därför ingenting istället. Jag sitter och gråter. Gråter från mitt hjärta för jag är rädd. Inga krusiduller eller fina ord, jag är rädd. Från mitt innersta jag, i djupet av min själ så är jag livrädd. Jag orkar inte hålla en fasad längre så fråga mig inte.

Jag vill inte veta att det inom kort kan vara den sista dagen i vårt liv med Harry. Jag vill inte ens tänka den tanken men ändå är det den tanken som kommer först, som växer sig starkast, som tar över mitt medvetande. Det spelar ingen roll hur många resor jag bokar, hur mycket hopp jag hyser för min krigare till son. Jag är rädd ändå. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

Jag kommer ändå göra det, packa, åka, klara forcera framåt med stadig blick för att sen, långt senare någon annan gång bryta ihop. Men vem har råd med det nu? Inte jag.

Bit ihop, kom igen. KBK. Alla klyschor jag kan kommer till användning. Det är dags att bli en robot, att uthärda, att vara där, att klara av, att hjälpa Harry igenom sitt livs prövning. Att kämpa, kämpa, kämpa. Livsvilja har min guldklimp, nu är det upp till bevis.

Jag är matt och trött men redo, tror jag. Jag kan inte längre leva i limbo och vänta. Harry har inte tid att vänta. Nu hoppas jag att det blir av och att allt går bra. Hopp måste vinna över förtvivlan, eller hur?