Idag kom ett nytt samtal. Jag satt på jobbet och höll på med niornas nationella prov när telefonen ringde. Dolt nummer visades på displayen och hjärtat hoppade upp i halsgropen. Det var sektionsledaren från Göteborg som frågade hur snabbt vi kunde göra oss redo och om vi kunde infinna oss onsdag morgon på sjukhuset.
Vad säger man? Nej, kändes inte som ett alternativ så den här dagen har varit minst allt stressad. Jag jobbade ihop min dag så gott det gick, komprimerade ihop mina provpass, åt lunchen kall i grupprummet där jag satt, ilade hem och hämtade Harry till dagis för att säga hej då och på återseende, tyvärr missade vi fina E som hade gått för dagen. Mycket tråkigt tyckte vi och Harry.
Sen hastade vi hem, satt i utredning med försäkringskassan angående vårdbidrag i dryga timmen, mamma kom och hälsade på, vidare tillbaka till jobbet för fyra intensiva timmar med överlämning till min vikarie och sen hem igen. Och här var klockan redan halv tio. Börja packa, få fint besök av kära vänner, skriva vik uppgifter för resten av veckan, mata Harry, fortsätta packa och nu sitter jag här. Kvart i två, inte färdigpackad, Harry har fått ny blöja och ätit mål nummer tre för natten, jag är trött. Får ställa klockan tidigt imorgon.
Det enda positiva med den här situationen är att jag har inte tid för vare sig ångest eller panik för stressen har sopat dem av banan för längesen.....
Hör av mig snart! Nu, natt.
Åh Lisa! Man får ju kramp i magen bara av att tänka på vad ni går igenom, och jag har ju inte ens egna barn! Vilken mamma du är, allt kämpande för Harry, och hur stark du är, fantastiskt! Håller alla mina tummar och tår och hoppas få se er alla 3 framåt våren här på hemmaplan!
SvaraRaderaKramar Mia
Vi är med er i våra tankar och som trogen läsare av bloggen. Känner så med er och känner igen så mycket. Du skriver så bra och vackert och ibland gråter jag en skvätt... Det är tufft att älska sina små så mycket. Min enkammarkille är bara 9 månader och det känns som lång väntan till TCPC då han inte orkar som en vanlig bebis på långa vägar. Hoppas Harry kommer må mycket bättre efter op! Varför op man inte tidigare, bara de är mogna? Aldrig fått något bra svar på det. Styrkekramar från Ina och Marcus
SvaraRaderaHar läst ett par inlägg från starten och fram till nu, tårar i ögonen. Vilken fantastisk liten son ni har och ändå så mycket tankar som måste snurra. Hoppas verkligen att allting går bra för honom och er! Det är svårt att sätta sig in i att ha ett hjärtsjukt barn om man inte varit där själv. Jag ville bara lämna en rad, kärlek till er ♥
SvaraRaderaMassor av styrkekramar ifrån Sven med familj. <3 Kommer att ha Harry lite extra i tankarna! Kram Sandra
SvaraRaderaÖnskar ju så att det fanns något att säga, några ord som kunde få den där fullkomligt vidriga känslan i magen att släppa. Konstigt är det att befinna sig på sjukhus där alla andras vardagsliv tuffar på runtomkring en medans man själv är i fullständig kaos. All styrka & kraft till dig fina, vackra fantastiska Lisa och till din fina Daniel. Må ni stötta varandra idag. Och Harry- finaste prinsen, all kärlek till dig. Ni har mina tankar idag.
SvaraRaderaKram Minis mamma
Massa styrkekramar till er och den finaste prinsen Harry. från Alicia vi håller tummarna hårt här..Tänker på er hela tiden...Många Kramar från Gisse Tony Felicia ,Alicia.
SvaraRaderaHåller allt jag har och önskar lycka till. All kraft till er!
SvaraRaderaHar följt din blogg ett tag och en och annan tår har trillat då jag har läst dina inlägg! Tänker på er och sänder er massor av styrka och omtanke! /Sofie
SvaraRaderaHalkade in på din fina blogg för en vecka sen och har streckläst den från början. Den här tystnaden är helt vidrig, herregud, hur har det gått för Harry?? Tänker på er flera gånger om dagen trots att jag inte känner er alls. Håller alla tummar och tår för er! /Anna
SvaraRaderaHej! Hur går det för er? Tänker så mycket på er och hoppas att du snart uppdaterar med goda nyheter!! Många kramar till er och Harry
SvaraRadera