Längtan och hoppfullhet, hopplöshet...jag vet inte jag

Min lille kille är blå nu. Vinter och behov av ny operation är bovarna i dramat. Jag vill packa ihop oss och dra till varmare breddgrader. Där mår Harry alltid bättre, äter och mår gott. Vi fick klartecken av läkarna att åka men vågar nog inte. Daniel är mer orolig än vad jag är och sen är det mycket på jobbet också.

Går allt vägen som det ska så ska Harry få sin tcpc om fyra veckor men än vet vi inte hur det blir. Jag skulle kunna tänka mig lite ljumma vindar på i ett soligt land tills dess men vem vågar chansa.

Jag tänkte boka en resa i juni men då är det oklart om Harry är redo. Jag satsar på att boka in oss i september istället. En liten morot att längta efter. Första gången jag vågar ta ut något i förskott.

Det kanske är helt vansinnigt. Jag som inte ens har vågat skriva in i almanackan att Harry fyller tre i mars av rädsla för att ta ut något i förskott. Men jag känner att nog är nog. Jag måste våga hoppas och skaffa mig tilltro till livet för snart är det faktiskt Harrys liv som jag ska överlåta i någon annans händer och vad händer då om jag inte hyser hopp om livet och framtiden. Jag som ska vara Harrys största supporter kan väl inte svika honom då.

Därför ska jag nu våga ta klivet och planera åtta månader fram i tiden med en liten tripp till en härlig strand i ett varmare land!

Då kommer jag ha en rosa och tjusig liten kille och de blå läpparna ska vara som bortblåsta, så det så! Var det kläm-käckt nog? Visst låter jag hoppfull....

Jag vet inte hur jag ska hantera det här riktigt. Det är så främmande men så nära. Jag är inte logisk, jag är inte ledsen. Jag är mest bara trött. Så trött att jag inte orkar resa mig upp eller tänka eller göra någonting utom jobbet och det nödvändigaste hemma. Det är som känslorna är avstängda. Jag tror det blir allvar och verkligt när kallelsen ligger i brevlådan...