Upp som en sol, ner som en pannkaka...

...ja det är så jag kan beskriva vår första natt på Ronald tillsammans med Harry.

Igår kom läkarna och sa att de tyckte Harry var redo för en natt på Ronald. Jag blev superglad och samtidigt nervös! Vi packade ihop alla våra och Harrys saker och gjorde oss beredda att lämna sjukhuset efter drygt fem veckors vistelse där. Sagt och gjort, efter lunch tog vi vårt pick och psck och traskade till Ronald. Vilken frihetskänsla det var, endast kontroller morgon och kväll! Vagnen var lastad med medicin och syrgas och vi var redo att klara oss själva.

Natten gick bra till midnatt och vi skulle sova. Då bestämde sig Harry att han inte skulle andas så bra längre. Han dippade till 54% och sedan la han sig på 65% syremättnad....

Efter två timmar med syrgas och en nästan tom tub ringde vi ner till sjukhuset som tyckte vi skulle komma in. Vi tog på oss och drog iväg. Harry andades fortfarande dåligt och de fick komma och ta blodgasprover på honom. Vi satt på vaket till fyra imorses sen lämnade vi honom där för att sova. Vi klarar inte att vara uppe dygnet runt längra...

Ett steg framåt, två steg bakåt. Från att ha nattpermis till övervakningsrum känns just nu inte bra. Vi är trötta och slitna efter i princip noll sömn inatt men nu ska vi tillbaka för att se vad läkarna sagt på ronden.

Harry ligger med syrgasgrimma och är trött. Jag och Daniel är superheta, har hört att påsar under ögonen är nya trenden i vår, eller? Vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta just nu, fast jag är så trött att jag inte orkar göra någotdera egentligen...

Over and out.