Sommar, sol och väntan

Nu har semesterkänslan infunnit sig ordentligt. Vi hat spenderat helgen i goda vänners lag på Hönö. Jag har återhämtat mig från min galloperation, plåstren och stygnen ska sitta några dagar till sen åker de av. Magen stramar en del än men jag vill inte ta fler tabletter nu, det går över snart tror jag.

Imorgon är det måndag och då vankas det sjukhusbesök i Göteborg. Vi väntar fortfarande på operationstid. Det känns lite som att leva på lånad tid. Jag vill ha ut så mycket som möjligt av dessa dagar hemma. Träffa vänner, semestra och njuta av Harry...

Nu är mamman sjuk istället....

Ja,nu har jag gått och blivit sjuk...Jag har haft smärtor i magen ett bra tag men trott att dey vart stress men icke...

I förra veckan var jag på vårdcentralen och tog prover men som vanligt får man till svar att man ska avvakts och se vad som händer...hmmm. Det som hände vsr att jag i söndag var tvubgeb att åka till akuten efter ha legat i kramper hela helgen men jag tänkte härda ut tills läkarn från vårdcentralen återkom med mina provsvar...Nu gick ju ibte detta så bra så nu ligger jag här på ett rum och ska akutopereras imorgon bitti. Bye bye gallblåsan säger jag. Gallsten är inget jag rekommenderar vill jag lova för det gör riktigt ont. Varför jag väntade så längr med att åka till sjukhuset förstår jag inte.

Jag saknar min bebis, det ä skumt att ligga på sjukhus och själv vara den som är sjuk. Jag känner mig liten och ensam just nu men det är bara för att jag längtar hem till mina kärlekar. imorgon kommer de hit igen, jag är nervös för att bli sövd och då vill jag inte vara ensam.

På ett sätt ser jag detta som en lärdom och som ett sätt att förstå hur Harry har det. Jag har blivit stucken ett tiotalgånger än så länge, både i fingrar, handrygg och båda armvecken. Vissa stick har gått bra adra har gjort riktigt ont. Min lilla prins är bra mycket tapprare och tåligare än sin mamma. Min respekt för honom ökar hela tiden. Han är en modig liten kämpe om står ut med så mycket smärta av olika slag så jag ska verkligen inte gnälla för min operation. Det jag vill säga att det skänker mig insikt i hur det känns att bli lämnad av de man älskar mest för att ligga i en säng på ett främmande ställe. Det ger mig insikt i v älsklingenmåste tåla i form av prover, undersökningar, att bli störd närman sover för att nån ska kolla tempen eler hur hyn och ögon ser ut osv....Jag älkar honom mer för varje sekund och för varje ord jag skriver bli känslan starkare. Tänk om jag kunde skydda honom från allt detta, varför kan jag inte det....

Kärlek

Jag är kär. Jag är kär i dina klara nyfikna blå ögon. I dina uttryck, du pratar med hela kroppen. Jag är kär i stunden innan du vaknar och i stunden då du suckar förnöjt för att sedan somna. Jag är kär i stunden då du finurligt tittar på oss för att sedan spricka upp i ett leende och ett gurglande skratt.

Vad skulle jag göra utan dig? Mitt älskade barn.


Dagens vikt 6220g och 63,2 cm lång.
(Kräkts väldigt mycket senaste vecksn men en liten viktuppgång ändå. Längden tror både jag och BVCsköterskan är lite längre men det var inte läge att sträcka honom mer idag. Vi gör ett nytt försök på onsdag).

Värmebölja

Det är varmt och svettigt nu. Harry spenderar mestadelen av sin tid i källaren där det är svalt och skönt. Inatt sov vi även där vilket resulterade i sovmorgon för hela högen då vi inte vaknade av vare sig att det var för ljust eller för varmt.

Harry driver omkring i blöja och är hyfsat tillfreds med livet trots hettan. Att ligga naken på en filt i skuggan är finfint och att sedan få ta ett svalkande bad är inte heller helt fy skam. Det som jag känner stress inför är att lilleman kräks väldigt mycket så jag oroar mig om han får i sig tillräckligt med väska. Han vägrar ta flaska med vare sig ersättning eller vatten...tråkigt. Jag kan inte se honom utan sond, det lutar snarare åt knapp....

Ja, ja en sak i taget. Nu njuter vi av värmen och hoppas att den stannar kvar länge, dock skadar de inte om det fläktar lite mer.... Att vi aldrig är nöjda??? ;)

Lyckliga gatan...eller?

Jag är lycklig, vi har inte semester men det är ändå den känslan som infunnit sig. Vi tar dagen som den kommer och det lugna lunket är här.

Mina killar ligger och sover, Harry har varit en trött hjälte idag men kom igång när det blev lite svalare. Jag sitter här och klurar lite. Kan ni förstå att jag är så lyckligt lottad? Har grunnat på detta ett tag nu och kommit fram till att jag har bästa killen och finaste pojken man kan tänka sig. Vad var mitt liv utan Harry? Han gör oss lyckliga varje dag. Att stå ovanför hans säng och möta hans blick när han vaknar värmer mitt inre. Att jag har sån tur att få lära känna denna fantastiska lilla varelse är jag otroligt tacksam för. Nu tar jag vara på varje ögonblick och bara älskar, ingenting får sparas till morgondagen.

Augusti kommer närmare och närmare, än så länge känns det som något främmande och avlägset när jag lättsamt kan säga att det då är dags för operation igen. Egentiligen är jag vettskrämd och bävar för vad som ska ske. Jag vill inte lämna honom igen, jag vill fortsätta med det livet vi lever nu. Jag vågar inte släppa in tanken i mitt inre över vad som komma skall men jag måste snart...

Känslan över att lämna honom till operation, att förhoppningsvis återse honom på IVA full av slangar och djupt nedsövd är otäck, kalla kårar sprider sig längs ryggraden på mig. Hela min själ säger NEJ, jag vill inte. Jag får inte välja. Det bara är så. Jag måste acceptera vad som ska hända. För att överleva måste jag vara positiv, jag måste njuta av tiden som är nu. Jag måste se framåt med tilltro till läkarna. Jag måste vara stark för min son. Jag måste vara stark för Daniel. Jag måste vara stark för oss. Jag har många måsten nu och ibland vill jag bara få vara orolig och vara liten och få gråta men när har jag tid till det bland alla mina måsten?

Jag är lyckligt lottad för jag har kärlek i mitt liv. Jag ska komma ihåg att njuta av det varje dag sör då blir det lättare. Men ibland tar hjärnan sina egna vägar och blickar för långt fram. Jag kan inte vara där än, inte än. Måste få mer tid. Tid är det dyrbaraste jag har nu, tid med min familj.

Bildbomb sommar och dop...

Sommar

Harry mår bra, vi njuter av livet hemma...

I lördags döptes prinsen. Hastigt bestämdes dop och präst bokades. Vi ringde runt till släkt och vänner och fick ihop ett femtiotal gäster. Inte illa med bara ett par dagars varsel.

Mina kusiner gjorde dopet till en succé. Dels så spelade de men det som vara allra bäst var när min fina kusin Karin sjöng Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå ackomanjerad av sin sambo och sina syskon. Då var det många tårar i kyrkan. Jag grät, kanske av lättnad. Det är knappt att jag vågat tro på att den dagen skulle komma.
Lyssna och njut. För mig är det Harrys sång nu, jag gråter när jag hör den för texten är så laddad och den går rak in i mitt hjärta...



Min prins har blivit stor. Jag älskar honom mer för var dag som går. Jag vet inte hur jag ska klara att lämna honom till en operation till. Jag kan ibland vakna på natten och längta enormt mycket efter honom och då ligger han ändå i sin säng i samma rum som vi sover i. Då måste jag gå upp och snusa lite på honom. Bebislukt är det godaste som finns. På morgon lyfter vi över honom till vår säng och att ligga och titta honom i ögonen och få ett härligt tandlöst leende är det bästa som finns.

För övrigt mår Harry ok. Han äter Waran och vi åker regelbundet till Borås för att testa honom. Ett shuntstopp vill vi inte ha! Min prins...