Det finns ingen undanflykt. Återigen skall jag lämna ifrån mig det allra käraste jag har och hela mitt inre protesterar men förnuftet tvingar min kropp att lyda och mitt hjärta att förstå att det är det rätta. Det spelar ingen roll att det är ett ingrepp som oftast går bra. I mitt sinne finns andra mörka tankar. Vi åker till sjukhuset och väntar och hibiscubar Harry, på med de förstora sjukhuskläderna, och så väntar vi.
Ganska snart är det dags att köra. De kommer alltid utan förvarning med ett käckt; Nu kör vi! - Nu kör vi, i mitt huvud låter det nu dör vi. Jag bär Harry ut till hissen, kramar honom så hårt jag kan för att få ur det allra mesta av honom de få minuterna jag har kvar innan de grönklädda narkosläkarna tar honom ifrån mig.
Vi kommer upp Harry får sitta i Daniels knä och jag klappar honom på kinden medan han får lugnande midazolam in i blodet. Harry blir fnittrig och groggy. Efter det kommer sömnmedlet och ögonen börjar rulla. Nu går det fort, överlämning till narkosläkaren som ska söva färdigt Harry på bordet, en snabb klapp på kinden sedan är de borta. Kvar står vi, jag gråter och är tom. Ensamma och tafatta med en tom barnvagn ska vi nu vänta på samtalet. Samtalet som inte får komma för tidigt men inte heller för sent. Kommer det tidigt kan det ha gått illa och likaså om det kommer för sent.
Vi lämnar sjukhuset och vet inte vad vi ska ta oss för. Vi måste äta frukost så det gör vi. Maten smakar ingenting. Daniel vill handla, jag har panik för att jag har dåligt batteri i mobilen. Tänk om de inte får tag i mig när de ska ringa. Vi åker till hotellet, vi pratar inte. Jag gråter. Laddar telefonen. Jag kan inte andas, jag kan inte sova, jag kan inte läsa, jag kan inte göra någonting utom att titta på klockan och vänta. Och gråta, det gör jag om varannat. Efter ett par timmar härdar vi inte ut längre utan vi sätter oss och åker tillbaka till sjukhuset.
Nästan framme kommer samtalet. Till Daniels telefon. Han finns på uppvaket nu. Jag hinner inte vänta på att vi ska parkera bilen. daniel får släppa mig vid entrén. Upp till plan 6 fort. Där under flera små blå filtar ligger min prins med syrgastratt framför ansiktet. Sover fortfarande lugnt men snart vet jag att han kommer att vakna. Jag har suttit där förut.
På tre ställen har läkaren gått in i Harry. Båda ljumskarna och i halsen. Harry har torkat blod bakom örsnibben. Harry börjar röra sig och det är jobbigt för honom att vakna. Han är orolig och kastar sig. Vi tar upp honom. Han kan inte stödja huvudet. Han är som ett spädbarn utan styrsel och tung i kroppen. Det är en kamp bland elektroder, poxar och droppslangar. Jag kopplar bort allt jag kan och ber sköterskan ta bort droppet innan han river ut det. Läkaren kommer mitt upp i allt detta och ska prata. Sköterskorna håller Harry och vi ska försöka fokusera på vad som har gjorts. Svårt. Svårt att lämna mitt barn, vill få samtalet överstökat samtidigt som jag undrar vad som hänt.
Det var värre än vad de trott. Aortabågen var bara öppen 3mm där den borde varit 8mm. Harry har nu fått ett stent i aortabågen. Minsta personen de någonsin stentat där. Läkaren sa att han är en sådan patient som gör att forskningen och deras kunskap går framåt. Det fungerade och det var tur, för det var nödvändigt. Tur, tänker jag, det finns inget alternativ. Klart det måste gå.
Efter det har allt gått bra. Jag slappnar av nu. Harry är hel och på söndagkväll ryker plåstren av och det enda som är kvar lite längre är tre blåmärken.
Nu kom vi hem och jag är trött. Det tar på krafterna att oroa sig och till saken hör att man aldrig vänjer sig.
