Plutten är krasslig, faktiskt riktigt krasslig. Eller det går upp och ner hela tiden. Det började med feber i torsdags och jag fick hämta honom från förskolan, efter det hämtade jag hem Daniel från jobbet och åkte tillbaka och hade utveckklingssamtal.
När jag är på väg hem har jag fått flera missade samtal från Daniel. När jag kör in på uppfarten möter han mig i dörren och är ganska stressad. Jag möts av en gråblå liten Harry som sitter och skakar. Helvete, helvete, helvete. Känner att det är läge att behålla lugnet nu. Skickar Daniel efter syrgas och när han kommer tillbaka så åker jag och hämtar poxen som jag glömt på förskolan. Tur det finns fantastisk personal som kommer dit och hjälper till även fast de slutat jobba för flera timmar sedan.
När jag kommer hem igen så är han mycket finare i färgen och sitter inbäddad i en filt. Febern närmar sig 40 grader och vi matar på med Alvedon. Vi bestämmer oss för att stanna kvar hemma. Sjukhuset sa att vi fick komma in om vi kände att vi behövde det men eftersom Harry kan varit utsatt för vattkoppsmitta så hamnar vi inte på mottagningen utan på akuten så vi stannar hemma.
Natten blev lång och hostig, liten kille som inte mådde bra. När fredagen kom var han pigg på dagen men när jag kom hem efter jobbet tyckte jag att han stånkade och bestämde att vi skulle åka in.
Sagt och gjort så ringde jag in och sen drog vi iväg. In på isoleringsrum via en sidoingång till akuten. Där konstaterades att Harry behövde inhalera adrenalin för han har antgligen fått falsk krupp....lilla vännen.
Det blev ett mardrömsscenario med en skrikande panikångestdrabbad liten Harry som slog emot och grät krokodiltårar när det var dags för prover och inhalationer...
Han mådde iallafall betydligt bättre efteråt och i lördags var han riktigt pigg och lekte och lekte....Han var vid gott mod.
I går höll han tills middagen men efter det började febern åter att klättra och hostan kom samtidgt som näsan började rinna. Det slutade med en kaskadspya i badrummet och en liten prins som somnade utmattad i sin säng.
Idag har han varit mycket piggare igen men med feber men när kvällen närmar sig så klättrar återigen febern upp och hostan kommer tillbaka. Jag hoppas nu på en lugn natt och att han är feberfri imorgon...
Den här veckan har jag fått ett par tankeställare. Jag hade förträngt hur rädd man blir när Harry tappar syresättningen och blir så blå och svag. Det gick fort över men det hände. Nu var det första gången på länge och förhoppningsvis sista gången på mycket länge men ändå...det hände....shit. Jag vet ju att vi ska göra hela resan med op och allt vad det innebär men jag hade på riktigt förträngt det och tänkt att livet ändå var ganska vanligt nu.....
Livet blir inte som vanligt, men jag är oerhört tacksam över att jag har honom i livet. I onsdags fick ytterligare en liten hlhskämpe sina vingar och jag skickar all min styrka till dem hon lämnat efter sig. Hur mycket kan en människa klara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar