Ytterligare ett barn har fått sina vingar

Ett barn jag inte känner men ett hjärtebarn har fått sina vingar. En liten pojke. Det hände på sjukhuset och jag har på något sätt inte tänkt att det faktiskt är så att barn dör på avdelningen. Barn dör, föräldrar trasas sönder och sedan ska livet gå vidare. Jag köper det inte. Varenda nerv i min kropp säger att det är nog nu. Jag klarar inte mer känslor för då kommer jag att gå sönder. Att barn dör under operation och på IVA det vet jag men jag har känt mig lite fredad på avdelningen. Nu dog detta barn på avdelningen och det gick fort trots personalens ansträngningar. Harry har dragit igång akutlarmet på avdelningen och varit riktigt illa ute men han klarade sig. Jag vill inte föreställa mig föräldrarnas panik när det inte går bra. Jag har haft panik när Harry varit illa ute men jag har innerst inne litat på att det ska ordna sig. Det är ett felaktigt antagande, det ordnar sig inte alls för alla. Hur fortsätter man nu? Jag har börjat räkna ner och tänka på TCPC-operationen. Nu är det antagligen mindre än ett år kvar. Jag känner mig inte redo för vad som skall komma. Det är verkligen en pest eller kolera situation. Jag vill inte att han ska opereras mer men om han inte gör det så dör han och operaras han så dör han kanske av det. Jag får inte tänka så, inte tänka alls. Ta en dag i taget och inse att jag har världens goaste son som jag älskar över allt annat.