Att föda barn var en baggis, att lämna det ifrån sig var det värsta jag gjort...

Harry vår älskade prins föddes i måndags morses när solen strålade in genom fönstren i förlossningsrummet. Lyckan var total i flera minuter. Jag fick upp honom på bröstet och fick möta hans blick. Kärleken vi kände när vi fick se honom var otrolig, att känna så mycket för ett så litet knytte trodde jag inte vart mäjligt.

Efter några minuter blev dock stämningen annorlunda, då kom läkarna och tog honom, Daniel fick följa med. Jag låg kvar i rummet och visste inte vad jag skulle ta vägen. Tomheten var total. Min kropp var trött, mina tankar var okontrollerade och jag visste inte vad som pågick. Daniel kom ner efter någon timma igen och vi åt vår fika.Läkarna höll på att undersöka prinsen och vi fick vänta. Det kändes lite konstigt att sitta där och fika och skåla utan att ha en bebis närvarande. Jag fick träffa älsklingen efter ytterligare någon timme och den känslan när jag fick hålla om honom och han låg och sov hos mig är det ljuvligaste jag varit med om. Efter fikan försvann Daniel till Harry igen och jag fick åka till BB.

Väl installerad på BB och återigen ensam tog jag itu med en del praktiska saker såsom att ringa föräldrar och till Försäkringskassan för att anmäla tillfällig föräldrapenning och avsluta min sjukskrivning. De hade dem förklarat att det var tvunget att göras samma dag för att inte bli återbetalningsskyldig och för att få föräldrapenning....hon som svarade trodde först att jag skoojade när jag sa att jag fött barn fyra timmar tidigare...

Efter en stund kom Daniel och hämtade mig och tog mig till Drottning Silvias barnsjukhus och till avdelning 323. DÄr fick jag äntligen återse mitt hjärtegryn. De la honom i min famn och känsla av att bara få ha sin bebis och kunna sitta och snusa in hans ljuvliga bebisdoft var ren och skär lycka. Vi satt så länge, länge tills vi var tvungna att gå tillbaka till BB. Att tvingas lämna sin största skatt var tufft men det gick. Tisdag kom fort och vi satt återigen vid hans sida hela dagen. Vi fick höra att hans operation var planerad tills veckan därpå och med det visste vi att vi säkert kommer att få en hel vecka med prinsen.

Känslorna lycka och sorg är två mäktiga ting. Att veta att vi har en vecka tillsammans var ljuvligt samtidigt väldigt skrämmande. Om några dagar kan allt vara borta. Den tanken är för otäck att ens snudda vid...

På onsdag kom farmor och mormor för att beundra vår skatt. Han skötte sig fint och verkade trivas hos båda två. Tur för honom det! Efter de gosat med prinsen skulle vi dricka kaffe men när vi var som bäst på väg att hämta kaffet blev vi hejdade av en läkare som frågade vart vi var på väg. Han bad oss inte lämna avdelningen för att kirurgerna ville prata med oss om Harrys operation. De hade bestämt sig för att operera morgonen därpå istället för nästa vecka....

Våra mammor sa ett hastigt hejdå till och in i ett samtalsrum tillsammans med kirurg, narkosläkare och sköterska för att gå igenom Harrys operation. Vi blev överrumplade och chockade, vi hade ju lassat inför en lugn första vecka. Vi grät men operationen måste göras och kirurgen vet bäst. Nu hade de en ledig plats på IVA som annars var helt fullt med barn som smittats av RS-virus och den platsen var reserverad åt Harry.

Vi satt hos Harry sent i onsdagsnatt. Jag kunde inte slita mig från detta ljuva knytte. Han vaknade och vi satt och tittade på varandra länge, länge. Jag är förälskad i hans små kloka blå ögon. Jag kommer aldrig att klara mig utan honom. Nu vet jag hur det är att älska ett barn och jag har förändrats för alltid.

När torsdagmorgonen kom var vi på plats på sjukhuset kvart över sex på morgonen. Harry skulle hämtas klockan åtta. De timmarna är de längsta i mitt liv. Vi turades om att hålla honom gosa med honom och tala om för honom hur mycket vi älskar honom. Vi grät och grät, tanken på att kanske aldrig se honom i livet igen var outhärderlig. Klockan åtta kom och gick och inget hörde vi från kirurgerna, minuterna slläpade sig fram. Klockan halv tio ringde dem och baad oss komma upp. Den resan är det värsta jag varit med om. Känsla att lämna över den man älskar över allt annat till ett team av grönklädda människor som ska söva och sedan öppna hans bröstkorg för att genomföra omfattande hjärtkirurgi var mördande. Jag och Daniel bröt ihop, vi grät så vi skakade och visste inte vad vi skulle ta oss till. Läkarna rådde oss till att lämna sjukhuset och försöka fördriva tiden med något annat.

Vi åkte till Allum och handlade, vi bara köpte saker för att köpa. Vi var som två ihåliga själar som bara drog runt utan mening eller mål. Ett konstant stirrande på klockan och lyssnande efter mobilen som skulle ringa var den aktivitet vi ägnade oss åt.

Klockan 16.02 ringde kirurgen och sa att allt hade gått bra och att Harry varit stabil under hela operationen. Efter det samtalet släppte allt. Min kropp började värka och huvudet att banka. All spänning man samlat på sig släppte och jag bara skakade.

När vi kom till IVA senare på kvällen fick vi se ett litet sladdpaket ligga nedsövd, jobbigt var det men glädjen över att han var stabil tog över allt.



Läkarna säger hela tiden till oss att vi ska ta timma för timma och det gör vi. Vi njuter av var minut vi får tillsammans med vår prins. Nu har han varit nedsövd sedan i torsdag och nu hoppas vi att han snart ska vakna upp. Vi pratade med kirurgen idag igen och han sa att än så länge är vår prins en riktig solskenshistoria för han har inte haft några som helst komplikationer ännu. Vi hoppas och ber att det ska fortsätta så....

Jag ska försöka bli bättre på uppdateringar men det är mycket som tar kraft och energi nu. Harry är vårt allt och vi är världens stoltaste föräldrar till detta hjärtebarn!