Jag vill bara trösta mamman, jag kan känna hennes sorg. Det som berör mig mest är när hon säger att det hon är rädd för idag är att hennes lille pojk hade ont och kände sig övergiven och att hon inte kunde vara där...
Hjärtat knyter sig och krampar i mitt bröst. Kan inte andas när jag tänker på känslan och jag kopplar den till mig själv och Harry. Hur många gånger har vi inte lämnat honom i händerna på främlingar som har sövt honom, öppnat honom, stuckit honom, vårdat honom. Jag ryser och kalla kårar sprider sig utmed ryggraden och ut i kroppen, magen vänder sig ut och in. Hur utlämnad och övergiven har han känt sig då? Jag får aldrig veta, men jag tvivlar inte på att det har satt sina spår i honom för alltid. En sak som är säker är att det har satt sina spår i mig och mitt samvete.
Allt man vill är att alltid skydda sitt barn, varför ska det vara så svårt? ch varför ska små barn behöva falla offer för hemska olyckor och sjukdomar? De är små och oskyldiga och allt de förtjänar är att överösas med kärlek och trygghet. Många tårar trillar nu, för den lilla bebisen som dog, för Harry och för mig.
Det är inte så ofta de tankarna kommer längre, Harry är ju en liten glädjespridare som förgyller livet men ibland så ploppar de upp. Idag var tredje inskolningsdagen på förkolan och Harry verkligen älskar det. Det var också första gången jag på riktigt reflekterade över att han är annorlunda och det var jobbigt Tårarna brände bakom ögonlocken men jag stod emot.
Vi var ute och det var ganska kallt och blåsigt idag. Barnen lekte och Harry med, han njöt. Efter ett tag började barnen klättra upp för en kulle och springa ner. Harry ville men saknade kraft, jag knuffade på honom så han inte behövde slita i backen men han flåsade ändå. Han tyckte det var roligt att göra som dem andra men det kostade. Medans de andra friska barnen sprang omkring och blev röda och rosiga om kinderna blev Harry kallare och mer blå trött av ansträngningen. Då värkte det i mitt hjärta för han kommer aldrig kunna rasa omkring som en riktig vildning utan att betala ett alldeles för högt pris och jag bävar för den dagen då han inser det. Nu vill jag att han ska få hänga på de andra och vara så vanlig som det bara går. Att verkligen ta vara på det friska hos honom och låta honom sätta gränserna genom att lära känna sin kropp och samtidigt tolka hans signaler och hjälpa honom bromsa innan det blir för jobbigt. Det är en sorg hos mig att han inte kommer få leva livet fullt ut på alla sätt utan oro men jag kommer komma över det med. Allt går att lösa och det finns bara nu just nu. Det är ingen idé att tänka på framtiden som ändå är oviss, allt kanske blir tusen gånger bättre än vad jag vågar tro, eller så händer något annat som jag inte vill ens tänka på.
Tillbaka till ämnet. Programmet ikväll gav mig en tankeställare, tänk om det är jag som behöver ambulansen nästa gång? Hur kan vård få vara vinstdrivande? Det äcklar mig att det kan komma till den punkten att man ska tjäna pengar och människor får betalamed sina liv för att ambulansen inte ska åka ut i onödan. Mitt förtroende har de inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar