När kommer tryggheten?

En skön helg är till ända. Harry sover, kvällen var lugn och skön. Jag satt precis och ögnade igenom Facebook och nu sitter jag istället i tårar.

Läste att ett litet nioårigt barn med samma hjärtfel som Harry helt oväntat och plötsligt fick en hjärtattack hemma och dog i famnen på sina föräldrar. Tårarna slutar inte trilla nu. Kalla kårar drar längs ryggraden och jag är rädd. Jag är jätterädd.

Kommer det en gång vara Harry, kan det vara Harry inom en snar framtid? Jag är rädd. Jag är jätterädd.

Jag ska lämna över ansvaret för Harry till förskolan imorgon. Jag ska vara på jobbet och Harry ska vara i trygga händer. Jag vet att han mår bra. Men det gjorde tydligen också detta barnet. Jag vet att det finns en hjärtstartare två minuter från förskolan, ska upplysa dem om det. Jag är rädd. Jag är jätterädd.

Jag är irrationell nu, jag vet. Men jag är rädd. Jag är jätterädd.

När ska vi få vara trygga? När om någonsin ska vi få känna trygghet?

Mina tankar går till den familj som varit med på en resa till helvetet och tillbaka och kanske kände trygghet. Nu är den berövad dem tillsammans med deras käraste skatt.

Ibland är livet faktiskt inte rättvist och jag är oftast inte bitter men i skrivande stund så önskar jag att livet vore lättare.

Inatt kommer jag krama prinsen extra mycket och vara tacksam över att han lever.

Uppdatering

Fick nyss reda på att en liten kille till fått sina vingar. Två på samma dag är ofattbart. Historierna värker i mitt bröst och jag gråter utan slut.

Man ska vara positiv men inatt går det inte. Finns bara tårar nu.