Kl 07.30 i morses tvättade vi prinsen och åkte sedan upp till våning 6. Vi som vet hur det fungerar här i huset vet att det är sällan man åker till sjätte våning med ett lättat hjärta. Det är där operationssalarna och IVA ligger. Det är där man lämnar sitt barn i någon annans händer och är helt maktlös över hur utgången skall bli.
Sagr och gjort lämnade vi Harry till narkosläkarna kl 08.00 och gick där ifrån oroliga och hoppades att tiden skulle gå fort tills vi skulle få återse vår prins. Vi åkte och köpte varsin tidnin för att ha något att göra. Jag var så nervös att jag inte kunde koncentrera mig alls. Jag började gråta över en artikel i Se och Hör, ni vet deras Brottplats historier...då är man liiite lätt känslomässigt rubbad...
När samtalet om att älskling höll på att vakna kom så ilade till hissen och hastade in till uppvaket. Det är det värsta av allt tycker jag, uppvaket. Lillen var helt desorienterad och vimmelkantig. Hans blick flackade och han skrek ch skrek. Vi spran fram till sängen och det enda en mamma tänker är att hon vill ge tröst till sitt gråtande barn.
Det är dock inte det lättaste just då, en blöja skulle bytas, elektroder och poxar fästas. Droppslangar ivägen. Jag gav Harry sin snutte och den hjälpte lite och efter någon minut hade jag honom i min famn, då slutade skriket. Härligt, ljuvligt, underbart att få hålla honom. Han var riktigt groggy en bra stund men när det släppte och man kände igen sin prins igen, då kom lättnaden.
De var tvungna att gå upp i både en ven och i en artär och även göra en ballongvidgning i aortabågen, för oss betydde det åtta timmars övevakning innan vi blev frisläppta....
Imorgon så blir det Ultraljud och förhoppningsvis hemgång =)Harry ska vara med i en ny forskningsstudie om hjärtrytmrubbningar hos enkammarhjärtan så vi ska koppla upp honom på ett 24 timmars EKG som vi tar med oss hem, spännande.
Annika; Jag träffade en kvinna med en femårig dotter på avdelningen idag. Dottern vägde knappt 12 kilo och jsg tror hon var ungefär lika lång som Alice. Så om man jämför har Alice kommit långt. Vi hejar på er och hoppas att hon kommer må gott riktigt länge nu men jag hoppas att vi kommer ses i framtiden. Låter dumt men du vet vad jag menar...
En sak till, var är du?? Jag letade efter ditt anskite på Ica Maxi men icke.....
Lisa, vad jag är glad för eran skull att denna etapp är över och att det gått bra! :) Vilken slående beskrivning på att åka upp på 6:an, den är svår att förstå innan man varit med om det!
SvaraRaderaJag hoppas oxå vi ses i framtiden. Följer bloggen som jag gjort sedan innan Harry var född. SuperHarry säger jag bara och världens snyggaste kille!
Oj, det var en liten 5-åring, jag då kan man nog tycka att Alice är ganska stor! :)
Kanske inte hade kommit till just den ICA Maxi, men du kanske inte känner igen mig på bilden heller. Mamma tycker jag ser ut som jag är 17 år! Tur dom kan fixa och trixa nuför tiden. :)
Massor med kramar och hoppas ni får åka hem idag,
Annika, Mark o Alice