Jag läser för mycket...

Jag hittade en blogg som jag nu läser varje dag. Jag vill absolut inte läsa den men jag kan inte låta bli. Jag gråter så fort sidan öppnas. Det är självplågeri men jag kan inte låta bli. Bloggen handlar om en mamma som precis idagarna nu mist sin son i v 38 tror jag det var. Ett så efterlängtat barn som bara försvinner, hjärtat slutade slå i magen.

När jag har läst måste jag krama Harry, hålla honom nära och dra in hans ljuvliga bebisdoft.

Jag har sån tur. Min son lever! Han mår som en kung om man bortser allt som är sjukt. Jag känner så otroligt stark kärlek för honom. Jag kunde inte ana att så här starka känslor fanns.

Jag måste sluta plåga mig själv men jag känner så för den här mamman. Jag känner hennes ångest och hennes sorg. För mig är det bara en mardröm, min allra värsta mardröm är att jag är i samma situation om några veckor men det vågar jag inte säga högt. Hjälp mig.

Jag vill vira in mig i tejpen "Ömtåligt gods" för jag tror att om nån petar på mig så går jag sönder. Jag har inte råd med frågor omhur jag mår nu. Måste framåt. Fy vad tiden kryper fram nu. Jag lever på lånad tid och kan inte ta in allt.