Glenn avklarad och framgångsrik

Min hjälte, min prins, min modiga älskling har nu klarat av andra steget mot att bli ett enkammarhjärta. Det har varit några tuffa dygn nu men idag började jag känna igen honom igen.

Här ligger Harry nedsövd och precis nyopererad. Allt har gått bra. Kirurgerna har patchat lungkärlen både åt höger och åt vänster för det var förträngningar åt båda håll. När de lyckats med det så gick det bra att göra glennen.




Narkosläkarna driver på Harry hårt för att han ska ut ut respiratorn redan samma kväll. Han får mycket morfin men de sänker det så pass att han tvingas till att andas själv. det är inte bra för lungorna att ligga i respirator efter denna operation. Då finns det risk för vätskeansamlingar och lunginflammation. Harry vaknar på kvällen men han är helt borta och det går inte få kontakt med honom. Det är så svårt att se sitt barn helt nerdrogat och ledset utan att man kan trösta. Han sov oroligt första natten.



Redan dagen efter var det dags att flytta ner på avdelningen igen. Vi hamnade på vak och Harry har varit ganska olycklig, nu fick han sitta i knät men och dåvar han lugn men han var inte vanliga Harry. Han fick morfin kontirnueligt tills i förmiddags och nu får han doser istället.





I eftermiddags fick vi eget rum, underbart. Idag log Harry för första gången sedan operationen, UNDERBART!!!!!! En annan sak är att han äter, peppar, peppar men vi har knappt behövt använda sonden än och han svettas inte heller!!!!!!

Man kan inte förstå skillnaden. Jag tror inte vi har fattat hur dålig han har varit förrän man ser honom nu. Han är inte svettig, hans hud är mjuk och go, inte kallsvettig och klibbig. Han orkar äta och skrika. Skillnaden är som natt och dag! Hoppas matlusten håller i sig!!!!

Vi är otroligt trötta nu. Onsdagen innan operationen var jobbig, torsdagen var outhärsligt hemsk med världens dödsångest. Helgen har varit ett enda långt vakpass och längtan efter att få tillbaka sin egen unge igen... Jag har överlevt. Jag är evigt tacksam mot all personal här som har gjort så att min kille lever och mår bra. Mina marsrömmar om att förlora Harry finns kvar men jag hoppas att de snart ska lätta. Han lever, han andas och hans hjära slår.

När läkarna sövde honom i mina armar och han blev tung och slapp i kroppen var det som att hålla ett barn som inte längre lever. En tanke som var så obehaglig att det vänder sig i magen bara jag tänker på det. Trots det föredrar jag att söva honom i min famn framför att lämna honom vaken till grönklädda personer som han inte känner som tar med honom bort från mig. Jag vill inte att han ska somna rädd eller orolig. Nu satt han och jollrade och rätt som det var så sov han. Bra för honom, hemskt för mamman....

Nu börjar han iallafall komma tillbaka. Vi fick eget rum och nu njuter vi av prinsen.