Lillkillen äter!

Vi ropar inte hej än....men lillen äter själv sedan i fredags. Det tar tid, en timma per mål men då petar han i sig 140ml. Det är inte tillräckligt men 600ml är hans minimigräns och den klarar han på håret nu. Vi ska ge honom lite mer tid innan vi sätter sond igen. Tidsmässigt tar det lika mycket tid om inte mer, men det är underbart ljuvligt fantastiskt att ha ett barn utan ansiktet fullt av tejp!!! Jag kan skriva hur många superlativ som helst om den känslan men de räcker inte till.

Vi kan kramas och pussas nu. Jag kan smeka hans kind när han sover utan att han oroligt ska riva efter sonden. Harry som inte tycker om att man är nära hans ansikte vill nu pussas och gosa. Han öppnar hela sin lilla mun med sin fem aylvassa små tänder och den sjätte på väg, tar sina små nävar och drar tag i mitt går för att få mitt ansikte nära sitt. Sen hugger han tag i det har får grepp om med sin lilla mun. Ett bett på kinden, dreggel i pannan och världens bästa puss på munnen. Det känns som om han är så mycket gladare utan sin sond samtidigt som han letar efter den. Leta på min vän men jag hoppas att du inte ska behöva hitta den.

Det är för oss väldigt ovant att se honom utan sond. Att bara kunna dra en tröja över huvudet utan att oroa sig för att den ska fastna i sonden eller att sonden ska dras ut är stort. Att inte lirka med bilbältet för att den inte ska hamna i kläm är stort....Som sagt, vi ropar inte hej än men vi viskar ett svagt hallå.