Funderingar i natten...

Nu är det natt och jag har precis matat färdigt prinsen. Jag ligger i sängen och lyssnar på hans lugna andetag borta från spjälsängen. Sängen som vi fortfarande inte behövt sänka då Harry inte lärt sig sätta sig upp själv än. Ibland pustar han till och jag hör hur han får tag på sin snutte som han sedan ligger och suger på. Hans trygghet och tröst.

Jag ligger och funderar på vårt liv. Idag ringde dem från Göteborg och undrade om vi ville vara med i en studie om enkammarhjärtan. Egentligen är det bara dem som tillhör Göteborg som ska var med men läkarna ville tydligen ha med Harry också eftersom vi varit där så mycket och Harry har haft en tuff resa så de ville gärna ha med oss. Bra för studien och bra för oss. Vi ska träffa dietist, Logoped, kurator, psykolog, läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut och så var det någon mer men kommer inte ihåg vem....

Allt detta har fått mig att börja grubbla igen. Nu i bleka vintertider ser ju Harry ut som vilket barn som helst. Tänker man bort allt meck runt omkring så har vi ju en vanlig liten kille. En vanlig kille som är väldigt ovanlig. Jag har svårt att greppa tanken att vi varit nära att förlora honom så många gånger. Det värsta eller det bästa, jag vet inte, är att hälften av gångerna har jag inte förstått hur allvarligt läget faktiskt har varit. Hur fortsätter man framåt när man har så mycket bakom sig att ta itu med? Kanske får jag några nycklar när vi ska till psykologen.

Nu har jag lite lätt ångest och halsen snörs åt. Egentligen vill jag bara plocka upp Harry och ha honom i famnen för alltid. Gosa in mig i hans lilla nacke och låta tiden stå stilla. Men, tiden lyder inte mig. Jag måste snart ta itu med det som varit och samtidigt förbereda mig på det som komma skall. Hur ska jag någosin kunna acceptera vad som måste ske utan att må illa utav att bara tänka tanken?

Det är nog säkert över ett år tills dess men det hjälper mig inte alla dagar för det ska ändå ske...

God natt.