Jag läser ganska många bloggar i olika kategorier. Efter jag fick veta att vi skulle få ett sjukt barn halkade jag in på många bloggar om andra sjuka barn. En helt ny värld har öppnats för mig under det senaste året. Ytliga saker bleknar bort. Jag bryr mig inte ett skvatt om små petitesser längre, orkar inte lägga energi på folk som tycker ditten och datten. Det är inte viktigt för mig längre.
Min familj och mina vänner (som för den delen känns som min familj de med)de är viktiga för mig. Andra i min omgivning på nätet har blivit ett viktigt inslag i mitt liv. Ni finns här och stöttar via hjärtebarnsnäteverket och som läsare när jag har det jobbigt. När jag behöver råd så finns ni där, ovärdeligt!
Jag läser och glädjs med andras framgångar och gråter i motgångar. Ni har blivit viktiga för mig. Jag undrar hur det går och hur ni mår. Jag tycker ibland att jag har det jobbigt men det finns de som har det så mycket värre. Och jag vill och försöker stötta andra så gott jag bara kan för jag vet hur det är att känna sig hopplös ch tröstlös. Jag vet hur de dagar som bara är ett svart hål känns och vilken ansträngning som krävs att lyfta blicken för att se ljuset.
En ny värld av hjältar och kämpar och förebilder har öppnats för mig. Flera i min närhet har sagt att vi är förebilder, kämpar och hjältar. Det är svårt att ta till sig. Jag kan se det hos andra men när det kommer till en själv så tänker jag att jag bara gör det som krävs. Kanske borde man stanna upp och faktiskt ge sig en klapp på axeln ibland och unna sig lyxen av att njuta av resultatet slitet ger.
Jag lever varje dag och njuter av Harry varje dag. Jag försöker hela tiden att vara närvarande och inte tänka på vad som kan hända... men kankse har jag missat en del av poängen. Det är ju inte bara Harry som fokus ska ligga på, det är hela vårt liv, alltså mitt med...Kanske ska jag börja lätta på locket lite...eller inte...2011 får utvisa vad som sker.
Klart är att 2010 gav mig en hel hög med nya förebilder att lägga till till de jag redan har.
Visst är det intressant hur mycket det förändrar, hur prioriteringarna ändras när man får barn - och att det som förut verkade så viktigt plötsligt är helt ointressant.
SvaraRaderaJag känner igen mig i många saker du skriver, och du är väldigt duktig på att sätta ord på det. Jag hade ett stort behov av att fokusera på vårt sjuka barn. Jag tror det blev så att jag ville ta vara på varje stund tillsammans då framtiden kändes så osäker medan andra reagerar tvärtom och får svårt att knyta an istället. Bra eller inte - jag kunde inte göra på något annat sätt!
Däremot tror jag att det finns risk att man försummar sig själv och kör för hårt då man går upp så mycket i sitt barn som man gör - men vad ska man göra? När saker och ting lugnar ner sig kan man släppa taget lite mer. Då kommer å andra sidan mycket av det som är uppdämt, det är bra att försöka se till att det inte blir för mycket som blir det. Ett sätt att minska ner på det är att släppa onödiga krav man lägger på sig själv.
Känner också igen mig i det du skriver! Visst har man hittat så många kämpar, hjältar sedan vi fick Axel till oss! Ni är ju några som jag verkligen vill veta hur det går för och hur er lilla Harry kämpar och lär sig nya saker! Jag följer också flera bloggar där barn eller vuxna på olika sätt har det svårt och där jag känner igen mig så oerhört och vill stötta och hjälpa på alla sätt och vis. Jocke kan ibland tycka att jag "plågar" mig själv genom att läsa om allt elände, men tror det hjälper mig på något sätt eftersom jag fortsätter. Och visst, det finns många som har det värre än vi, är nog viktigt i sig att inse det, även om vi också kämpar!
SvaraRaderaVisst har man ändrat sitt sätt sedan man fick barn, och jag tror ännu mer eftersom det har varit som det har varit med Axel. Men jag är ändå rätt nöjd med hur vi har det nu, många dagar är glädjedagar men ibland är man djupt nere...
Tror också det är viktigt att kunna unna sig saker för sig själv, för att orka med situationen och få ny energi. Det tycker jag att vi är rätt duktiga på, att låta båda få komma iväg ibland på egen hand och bara få vara!
Måste ju bara säga att Harry är ju verkligen ursöt! Han ser så fin ut på bilderna och glad och nöjd!
Hlsningar Emma (Axels mamma)
Fint du skriver.
SvaraRaderaTitta gärna in på den blogg jag har för min son och hans hjärtfel.
http://millesresa.blogg.se
Mvh
Morgan
fantastiskt!
SvaraRaderajag har startat en sluten grupp på facebook för hjärtebarnsmammor och pappor, där man kan få tips, råd och stöd om man vill, eller bara chatta med folk i liknande situationer.
Gruppen är sluten så om du har facebook och vill vara med så måste du vara vän med någon som är medlem i gruppen. Bara hojta till om du känner dig sugen, eller adda mig så kan jag lägga till dig.
ha den trevlit trettondagshelg
mvh
Hanna Fontaeus
Jag känner också igen mig i så mycket av det du skriver. Att inte bry sig om petitesser, att känna så mycket för andra som man läser om.
SvaraRaderaVi har också en liten hjärtkille och har sett en helt ny värld som har öppnat sig för oss, med sjukhusbesök, mediciner mm.
/Gunilla