Igår var det Harrys första födelsedag och jag var väldigt känslig ochh lättrörd hela dagen. Det var som sagt var nästan ofattbart att dagen äntligen kom. Harry blev firad men de riktiga kalasen blir på fredsg och i nästa vecka. Gårdagen toppades med att jag och T åkte till Mölndal för att träffa en kär väns nyfödda lilla dotter.
Det var underbart att få snusa på en helt ny bebis, det var även fint att få en glimt av BB, ett ställe som jag knappt har varit på och aldrig med bebis.
Det var så roligt att se den här ljuva lilla nyfödda varelse samtidigt som jag kände ett stygn av sorg mitt hjärta. Min vän strålade av lycka, även om hon var trött och inte tyckte hon var fin så strålade hon. När jag tänker tillbaka på mig och Daniel så var vi stola och lyckliga på ett vis men vi gick omkring som tomma glåmiga skuggor. Att få se en mamma komma med sin lilla bebis i plastbaljan är en vacker syn. Jag sörjer det på något vis och har kommit på att jag nästan tycker det är konstigt att man kan gå runt med bebisar och att de inte sitter fast i en artärnål eller är uppkopplade mot monitorer. En skev verklighetsuppfattning som jag hoppas en dag kommer att ändras.
Jag vill också få chansen att få ett friskt barn en vacker dag och få allt det här mysiga och spännande, är lite trött på att allt alltid ska vara en sådan kamp. En ständig avvägning om vad som är bäst, det ena tar ut det andra och så håller det på. Jag är inne i en period där jag inte riktigt har fotfäste, saker går bra men sen rasar det lite och jag har inte full koll på allt längre. Jag har tappat kontrollen ett tag. Jag kommer hitta tillbaka men just nu är allt lite rörigt. det är mycket drömmar och mardrömmar nu.
Jag har fått ha min ljuva sån ett år och jag vill aldrig lämna ifrån mig honom igen. Paniken sprider sig likt isande kalla kårar längs min ryggrad så fort jag tänker tanken att jag kommer tvingas lämna ifrån mig honom minst en gång till.
Mina tankar idag går till en liten modig kämpe som ska opereras imorgon och operationen ser ut att bli svår och oklart om de kommer att nå resultaten de vill. Jag lider med hans föräldrar för det är så hemskt att lämna sitt barn. Man tror inte man klarar det men det gör man men det känns som om hela kroppen dör under tiden operationen pågår för att sedan kickstartas med adrenalin när samtalet från kirurgen kommer.
Modiga lilla B som bara är 7 månader äldre än Harry ska opereras igen och jag håller alla tummar och tår för att resultatet blir bra. Varför ska våra små kämpar behöva gå igenom så mycket smärta och påfrestningar? När ska vi få njuta och hur ska vi kunna få dem att förstå vilka starka otroliga individer de är.
De hjärtebarn jag känner är mina hjältar. Jag kan aldrig mäta mig med dem. Barn som fått en tuff start och som står starka genom alla situationer där deras vilja inte har någon betydelse. De måste bara stå ut utan val. Jag gråter för jag vet inte om jag klarat det och av dem så förväntas det gå bra. Vill bara hålla Harry hårt i famnen och aldrig släppa taget. Vill bara att allt ska bli bra nu...
<3<3<3
