Varför måste livet vara så orättvist? Varför kan inte alla barn få vara friska? Ett litet barn, ett liv så oskyldigt och rent, varför kunde han inte fått leva?! Vem bestämmer när det är dags att gå?
Jag har väl inte direkt varit så religiös men jag börjar undra hur världen egentligen fungerar. Hur blir en familj hel igen efter en tragedi? Blir man hel igen? Jag har inte varit med om en riktig tragedi än. Jag trodde jag dog när vi fick reda på att Harry var sjuk i magen men jag dog inte då och inte sen heller. Än så länge vågar jag inte snudda vid tanken på att jag kan mista Harry men sakta sakta gnager sig en skräck in i hjärtat. Jag har vaknat på nätterna nu med andan i halsen för när man sover får fantasin fritt spelrum och det är otäckt när den styr tanken mot det förbjudna som jag anstränger mig att inte låtsas om. Så nu undrar jag vem är det egentligen som styr? Jag måste sätta mitt hopp till något känner jag.
Idag satt jag och önskade mig en del saker och tyckte nästan lite synd om mig själv en stund för ingenting går som jag vill nu. MEN!, sen blev jag så arg på mig själv som satt och gnällde för materiella ting. Ingetnting går min väg?! Bullshit! Allt går min väg! Jag har min älskade unge som lever och röjer runt i allra högsta grad. Jag får vakna och somna jämte honom varje kväll, är inte det höjden av lyx så säg? Nytt löfte till mig själv; Ge f*a i att gnälla över småsker och materiella ting för de är helt jäkla oväsentligt. Det som är viktig är de människor som står mig nära och deras välmående.
Mina tankar går till familjen som vaknar utan sitt hjärtegryn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar