Fastnade framför ett program på teven nu precis innan jag skulle lägga mig. Det var en dokumentär som handlade om ett siamesiskt tvillingpar som delades. Jag grät ögonen ur mig när de filmade familjens tunga steg mot operationssalen och det fruktansvärda ofrånkomliga farvälet.
Berättarrösten ställer vemodigt frågan i bakgrunden hur man som förälder kan lämna sin barn utan att någonsin veta om man får se det i livet igen, samtidigt som de filmar mamman som totalt bryter ihop. Jag kände bara att jag vill hålla om henne samtidigt som tårarna sprutar för det är ju min verklighet också.
Varje gång jag tänker på att jag kommer att bli tvungen att återigen lämna över Harry för att kirurgerna ska dela hans bröstkorg och laga hans lilla fina hjärta vänder sig magen ut och in och tårarna trillar utan hejd. Min prins, MIN prins!
Han som precis har lärt sig köra dammsugaren efter frukost... Hur ska jag någonsin kunna lämna honom?
Älskade Harry, jag önskar du slapp allt det jobbiga du tvingas genomgå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar