måndag 10 oktober 2011

Möte..första steget mot nya utamaningar

Idag har jag varit på möte med en psykolog. Mötet ville jag ha för att få hjälp med Harry. Nu är bollen i rullning, möt förskolan och ätträning.

Psykologen har varit i kontakt med sjukgymnasten och re´ktor för den förskolan jag vill ha in Harry på. De vill ha in honom under skolverkets paragraf 7 Barn i behov av särskilt stöd. Jag tror egentligen att avdelningen var full fram till jul men vi får se vad som händer. Rektorn ska ringa mig och så får vi se....fast jag tror inte jag kan vänta på set samtalet utan jag ringer nog själv imorgon istället.

Psykologen undrarde om jag ville prata eller om vi behövde stöd men jag kände när jag satt där att jag är inte redo att prata. Visst, jag kan prata och jag kan vara saklig när det gäller Harry men att ta tag i hur jag verkligen mår orkar jag inte nu. Vi är halvvägs inte mer, när han är färdigkorrigerad kommer jag förmodligen att klappa ihop men inte nu. Min reserer är slut och nu går livet på vilja och autopilot.

Mer energi behövs, annan energi behövs sparas. Jag vet inte in eller ut, jag bara lever. Prata, jag har inte råd med det nu. Kan inte släppa fokus för då tror jag inte att jag orkar komma tillbaka igen. Psykologen undrade om jag ville ha en sjukskrivning men jag tackade nej till det. Jag orkar inte strula med försäkringskassan om det. Jag vill jobba men jag vill hålla på jobbet och just nu så knyter sig magen nr jag tänker på att gå tillbaka samtidigt som jag verkligen längtar....det är så svårt. Jag är rädd att jag inte kommer klara trycket eller så går det jättebra. Känner att jag är väldigt osammanhängande nu men så är det i mitt liv. Ett komplett organiserat kaos. Välkommen.

1 kommentar:

  1. Kära Lisa.

    Du kommer att klara det utmärkt. Du får ge det lite tid att vänja sig igen och ta det för vad det är - ett jobb! Varken mer eller mindre. Om det går tycker jag du ska försöka att bli sjukskriven halvtid för att få mer tid med Harry och dina egna intressen. Har hört att du börjat sporta en del! Härligt! Vi saknar dig och det är bara att säga till om du behöver stöd.

    kramar från Catrin

    SvaraRadera