En hel vecka har gått sedan Harry blev sjuk och han har inte repat sig helt än. Inget fel på humöret men lite på orken.
Vi var inne och hämtade en ny pox så nu kan vi ha lite bättre koll med en pox som man fatiskt ta med sig hemifrån.
Jag fick ett besked som jag inte önskade häromdagen. Ett barn med samma fel som Harry, som vi umgåtts en hel del med fick åka in akut i behov av en pacemaker och blev istället akut TCPC-opererad. Allt har hittills gått bra och jag hoppas att det fortsätter så.
Det som gnager i mig är att Harry och detta barn är så väldigt lika i mångt och mycket. Det skiljer fem veckor på dem, de har haft likartade komplikationer ungefär samtidigt. Sedan finns det en massa skillnader på dem också men när sånt här händer blir man rädd.
Jag blir rädd att jag inte upptäcker i tid om Harry blir akut dålig. Jag känner mig inte skicklig nog att avgöra när det är illa. Jag kan inte kolla pulsen på ett bra sätt utan en poxmätare...
Daniel är helt övertygad om att vi skulle märka om något är fel och jag hoppas att han har rätt. Jag har bett om ett extra ultraljud innan vi åker på semester nu. Harry skulle bli kollad i februari i Gbg i samband med hans op men den kommer dra ut till i mars och jag vågar inte flyga nu utan att ha koll på läget....
Jag blir så ledsen att så fort man känner sig aningens trygg så händer det något som vänder ens värld uppochned igen! Sänk aldrig garden för då kommer livet med en käftsmäll som du aldrig hinner väja undan för. Att alltid behöva vara beredd på det värsta tär på mina reserver och jag vet inte mär jag ska hinna ladda mina batterier...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar