Nu har jag haft ett par dagar på mig att smälta senaste sjukhusvisiten. Vilken tur vi har som bor där vi bor och har de läkare vi har. De är så otroligt skickliga och de kommer göra allt för vår lille guldklimp. Nu är det upp till honom att kämpa för sitt liv, vi har gjort alla förberedelser som kan göras. Det är nu cirka tre veckor kvar till förlossning och det är med blandade känslor jag väntar in den.
När det är dags får vi äntligen möta vår stora kärlek men samtidigt börjar vår tuffaste utmaning i livet. Att lämna bort det käraste vi har och lägga hans liv i andras händer och sedan bara kunna vänta och se känns sååå hemskt och otäckt! Vi har inget val, kirurgen säger att de väljer alltid livet om de tror att det går att räddas och göras värdigt. Jag vill välja livet, jag vill att ska gå bra, jag vill ha ett levande barn!
Ibland sjunker jag ner i mörkret, jag vill inte det men kan inte låta bli. Det känns som om jag är fast djupt ner i en avgrund. Det är mörkt, kallt och jag kan inte se ljuset. Det finns men hur jag än söker kan jag inte se det, det går inte att komma upp, det går inte att hitta vägen ut. Jag fastnar i mörkret.
Det är då jag har tur. Tur att jag har så många runt omkring mig som kan dra upp mig när jag inte orkar själv. Tur att människor i min omgivning ger mig hopp och skänker tröst om att det ska gå bra. Utan er alla skulle vi aldrig klara oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar