Vågen visade minus igen. Orka, orka traggla med denna matningen. Jag räknade på hur mycket tid jag lägger på att mata Harry varje dag och kom fram till....Tio-elva timmar!!!
Inte konstigt att jag inte får nåt gjort. Grejen är att sondningen tar precis lika lång tid men jag har aldrig riktig reflekterat över hur mycket tid maten faktiskt tar. Då har jag ändå inte räknat med de obligatoriska kräkningarna och klädombytena vi gör några gånger dagligen....
Tanken är att jag ska börja på vanlig föräldrapenning om tolv dagar....jag kommer protestera nu. Det är inte att vara föräldraledig om man spenderar mer än halva dygnet med att traggla med mat. Läkaren sa att vi skulle ge Harry ett par månader nu för att visa oss att han kan äta annars blir det knapp. Då tycker jag att han får ge mig ett par månader med...jag vill inte ta mina dyrbara dagar till att sitta inlåst och försöka få prinsen att äta. Jag kan ju inte göra något alls, eller det kan jag ju inte ändå för hela jäkla omvärlden är ju förkyld.....
Jag behöver semester...jag behöver sol....den här sommaren fick jag ungefär noll soltimmar....sen behöver jag ha roligt innan jag bryter ihop av den här situationen.
Missförstå mig rätt....Harry mår mycket bättre och det är jag evinnerligt tacksam för men nu är det mitt skal som börjar knaka i fogarna. Stressen och dödsångesten börjar lägga sig och på något sätt ska jag nu försöka varva ner, det går inte bra...
Jag är inte bekväm med bytet av sjukhus och idag ringde jag för andra eller tredje gången för att få tag på en läkare och för att prata om en del intyg. På MÅNDAG fick jag en telefontid....Jag fick ett bryt och den stackars sköterskan fick skriva ett långt inlägg till chefsöverläkaren om hur jag inte accepterar att det ska ta flera dagar för att få kontakt och att jag kräver bättre vård. Är jag orolig över Harrys medicin och hans värden är jag ju det nu, inte vill jag vänta en vecka för att fråga mina frågor. Än är vi inte överskrivna från Göteborg och fortsätter det att vara så här kommer jag kriga för att få vara kvar där....
Att jag ens ska behöva krångla med en detta tycker jag är skit. Vi lever under press som vi gör, att oroa sig över sjukintyg och vårdintyg ärju sjukt, det ska bara fungera....Jag känner mig kränkt och det kommer jag säga på måndag.
Orka...hur mycket ska en människa orka. Fick ett litet bryt idag när jag och Daniel tittade på TV. Vi såg Berg flyttar in, idag var hon hos Robert Gustafsson. Han hade en hjärtsjuk bror som dog 39 år gammal. Då blev det tyst här hemma. Vi har nog aldrig tänkt att tanken förrän nu. Harry kanske bara håller tills han är 39 eller inte ens så länge. Tanken har vi tänk så klart men det blev på riktigt när han sa det för det har ju hänt på riktigt. Det är inte onda hjärnspöken utan bister verklighet.
Ja, jag vet att jag ska leva i nuet. Jag lever i nuet, jag älskar Harry varje minut i nuet, men jag måste få föreställa mig en framtid också. Den är otäck än...men klart är den ljus också. Det är bara så, det spelar ingen roll hur förnuftig man är och att man inte kan tänka så för det kan man visst. När man är trött och hjärnan är lika seg som ett tuggummi man tuggat på alldeles för länge smyger sig de kalla, förbjudna djupt undanstoppade tankarna sig inpå. De viskar och pockar på uppmärksamhet, jag vill inte ge efter men jag är trött och utan ork idag så jag ger efter. Vad får jag för det, ett kallt grepp sluter sig om hjärtat och om strupen. Det går inte ta ett djupt andetag för jag lät ångesten komma fram ur sin mörka boning och nu vill den inte gå. Den är som en ovälkommen gäst i mitt bröst. Den förlamar mig och jag dyker...
Imorgon är en annan dag. En bättre dag. En dag utan bryt. Så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar