Harry har haft en riktigt kräkhelg. Jag kan inte räkna alla de spyor vi torkat. han kräks inte mycket men lite då och då. Det visade sig på vågen imorses. 200g har lillen gått ner på en vecka....Läkaren var inte imponerad om vi säger så och sa att Harry får ett par veckor till på sig sen får vi fundera ut en annan lösning....
Men, men när vi kom hem åt ungen 160ml lätt som en plätt utan minsta antydan till att kräkas....Luras han med mig eller, är det en liten dramaqueen jag fått på halsen eller? Kolla in mig jag krymper och sen får han bekräftelse och lite hot och då går det jättebra att äta...ja, jag vet vare sig in eller ut. Jag är helt slut! De senaste två veckorna har han ju ändå gått upp i vikt...Nu ska Daniel vara hemma lite mer så vi kan hjälpas åt med matningarna och även mata lite mer på natten.
Det känns som om jag försöker bestiga ett berg men att berget består av rullgrus så man måste kämpa hårt. Varje steg uppåt jag tar så halkar jag två steg neråt. Jag vet att jag kommer att nå mitt mål men det kommer ta längre tid än vad jag trodde när jag startade klättringen.
Man vet aldrig vad som händer längs vägen det gäller bara inte att sluta för att det blir jobbigt. Visst är det jobbigt att stövla upp för ett berg när man blir motarbetad och visst är det jobbigt att ha ett sjukt barn. Men ger man upp så missar man det fina i det hela. Du kommer aldrig få njuta av utsikten från bergets topp när du väl kommer dit och utfört bedriften. Likaså är vinsten jag strävar mot nu, att få prinsen att äta självmant. Det kommer ge mig så mycket om han gör det och för hans del med eller mest.
Jag frågade om läkaren trodde det var orken det hängde på när det gäller Harrys kräkningar men det trodde han inte. Han tror mer på att det är syresättningen som påverkar ätandet...Vi får se, vi fortsätter ett tag till. Går det inte så blir det knapp efter jul. Tiden får utvisa. Nu ska jag sjunka ner i soffan och bara vara. För jag känner mig slutkörd idag och Harrys viktnedgång var jobbig att ta in. Vila nu och mata snart igen....ska förska få upp mängden under veckan och hoppas att kräkningarna håller sig borta...
Hej!
SvaraRaderaKul att läsa att han åt så mycket när ni kom hem,efter en sån jobbig helg.Vi känner igen oss i allt detta kräkande,har en dotter som föddes med hjärtfel, som vi matade i början och de bara kom upp hela tiden.Skulle gärna vilja hjälpa till och avlasta er,då man vet hur jobbigt det är under vissa perioder.hör gärna av er om ni vill ha nån att prata med som har samma problem.
Hej
SvaraRaderaLåter jobbigt det ni går igenom. Har själv varit i samma sits. Man vill såå gärna, man tänker att imorgon kommer han äta bättre osv. Jag kommer orka. Men det gör man inte, jag var så emot en knapp, tyckte att det funkar så här vi kämpar på, han kommer äta bättre.
Men knappen är det bästa vi gjort! Han kommer ju lära sig äta nån gång, och ni slipper trötta ut er helt.
Den där klättringen uppför berget är ju såå onödigt lång och tröttsam om man aldrig kommer upp.
Vill inta låta negativ, men ibland måste man bara inse att det kommer inte gå.
Styrkekramar till er som orkar kämpa på, ni är grymma, men Harry kommer han må bättre för att han slipper knappen eller kommer ni göra det.
Hej..
SvaraRaderaHittade din blogg idag o e sååå himla glad för det..har en dotter på 5 månader som har svår hjärt om som i sin tur har lett till hjärtsvikt...när jag läser om din tankar o känslor så känner jag igen mig själv 100 procent....vi har samma problem m vikt o kräkningar...sondmatar henne o hoppas på att hon inte ska kräkas...är helt slut....har börjat o tänka på knapp redan nu eftersom hon orkar inte äta själv o hatar den här slangen i näsan...vi får väl se hur det går inom några veckor.