Oj....

Det var länge sedan vi sågs nu. Min energinivå har varit i bott. Jag har inte orkat någonting förutom det som måste göras. Jag kan väl börja med att säga att vi mår bra. Harry har vuxit en massa och utvecklingen går i en rasande fart.

Jag har inte orkat skriva, nästan varit rädd för att logga in här. Jag vet inte om ni finns kvar? Jag känner iallafall att energinär på väg tillbaka. Jag har gått ner i tjänst och är nu hemma med Harry på måndagar, superskönt.

Vi kom precis hem från en härlig solsemester på Mallorca. Det var skönt att bara få vara och utan måsten.

Det här blir ett kort inlägg men jag ville bara säga att jag är på väg tillbaka till bloggen och jag har saknat den mer än vad jag visste...

Kram

När sedan blir nu...

Jag har inte skrivit på evigheter. Mycket har hänt, det finns hundra inlägg i mitt huvud. Inget på pränt.

Jag brottas med en fråga: Vad gör man när allt det där som alltid var "senare saker att tänka på" helt plötsligt är "nu" och jag är inte rustad?

Jag har börjat jobba, heltid som alltid. Insåg att det skulle jag inte orka just nu så i augusti ska jag gå ner till 80% ett tag. Harry är på förskolan och fet går upp och ner. Han är sjuk ofta men piggare. Han klarar fortfarande inte oroliga miljöer utan reagerar på ett negativt sätt.

Jag ser honom leka och han har inte en chans att hinna med dina kompisar. Han springer så fort han orkar men hamnar snabbt efter. Han tvingas till vila mellan varven och ser kompisarna dra iväg. Jag ser att han vill mer men det går inte.

Den blicken, den känslan, den gör så in i helvete ont kan jag meddela. Ursäkta språket men jag var inte redo för detta än. Vi peppar, vi vill stärka men jag vet inte om vi kommer klara detta. Är det rättvist att vara tre år och redan veta att man inte klarar det kompisarna gör? Att hamna efter på grund av sitt handikapp?

I liten grupp funkar det bra, när Harry kan styra leken men när det blir springa av så är han körd. Det gör så ont så ont att veta att det kommer vara så här... Jag var inte redo för det redan nu...

Jag har alltid tänkt att jag ska få tid att ladda om. Bli stark igen. Så blev det inte. Det är bara att bita ihop och komma igen en gång till.

Harry är lycklig för det mesta tror jag. Han kan fokusera mer nu, sitta och pussla länge, lyssna på saga och spela spel på sim iPad. Han är även högt och lågt och omöjlig att hinna med. En utmaning vill jag lova. En högst älskad utmaning.

I kroppen så är han fin och rosa med en nästan perfekt syresättning. Han har vuxit fem centimeter sedan operationen och gått upp nästan två kilo. Stark och fin! Det känns konstigt att veta att han har begränsningar och att han vet om det.

Jag vet att det låter otacksamt men det är jag inte. Jag är oerhört tacksam över att ha Harry i livet hos oss. Jag vill bara ventilera lite. Det känns som om jag borde vara på topp för att han överlevt operationen och att det är lugna gatan nu men så är det ju inte riktigt. Jag borde vara lyckligare, men jag var inte redo för att känna så här. Jag önskar mer för Harry. Jag tror alla föräldrar vill ge sina barn allt. Jag kommer ut det här hålet snart och vi kommer lära oss handskas med de situationer som är jobbiga nu...

Gnäll och gråt. Men väldigt tacksam ändå så missförstå mig rätt...

För tre år sedan...

För tre år sedan vid den här tiden hade mitt vatten gått och vi var på väg in till förlossningen. En samlad åktur kan man säga. Inga värkar men med vetskapen att nu skulle vårt liv för alltid förändras. Vi åkte först till Borås för en koll så att barnet mådde bra sedan fortsatte vi vår resa mot Göteborg som skulle komma att bli vårt hem de närmsta månaderna. Men det visste vi inte då. Då visste vi ingenting. Det enda jag visste var att jag inte på några villkor skulle acceptera smärtlindring för då skulle jag förlora tid med Harry. Vi visste inte om han skulle få leva, vi visste ingenting. Jag fick se honom, hålla honom en kort sekund ta ett kort och sen var de borta och jag var själv kvar i ett förlossningsrum utan barn och man. Jag visste ingenting, de värsta timmarna i mitt liv. Även om jag klarade mig utan smärtlindring så kunde jag inte springa i korridorer en minut efter hans födelse, det fick Daniel göra. Jag låg och grät och bad att han skulle leva.


Tänk att för tre år sedan nu vid midnatt var jag åtta timmar från att möta mitt livs största kärlek. Och vilken kärlek det var! Han gör mig lycklig varje dag. Han gör mig även lite lätt tokig varje dag också men mest lycklig.


Den här dagen, Harrys födelsedag, den tredje i ordningen är för mig ett mirakel. Han trotsar oddsen och visar oss gång på gång att han är en fighter. Vi är hemma, han har överlevt och vi får fira honom hemma. Det är ett mirakel.


Egentligen skulle vi varit inne på sjukhuset fortfarande men det är vi inte. Egentligen när det gick så bra så skulle vi ändå varit på sjukhuset imorgon men där sa läkaren stopp. Inte på sin födelsedag, där har han ju redan firat den en gång det räcker. Imorgon blir det "bara" ett stick i fingret på vårdcentralen sen ska vi fira hela dagen och helgen med...


Min son önskar sig bara en sak och det är McQueen-presenter.... bilar, bilar, bilar....Hans värld är inte större än så än, ganska gott att det är så enligt mig iaf.


Min finaste fighter


Jag ger er ett kort som nyfödd och ett från idag:

Killen med stil....

Underbart när Harry klär sig själv. Allting är väldigt noga, såsom att man använder endast en socka och kalsongerna ska vara utanpå byxorna. Visst har han en tjusig pose?

Sol ute, sol inne, sol i sinne!

Harry drog sin sond i måndags och nu kämpar vi järnet med maten. Minsta dygnsvolym uppnås med nöd och näppe var dag men det har sitt pris. Jag försöker vara positiv, inte truga, erbjuda alternativ. Medicinen tar evigheter och mutor och övertalning och en massa pepp krävs men det går.

Maten är svårare, nu har vi börjat fasa in vanlig kost och hans vanliga näringstillskott. Första natten resulterade i kräkningar och magknip. Harry satt på pottan och snyftade mellan klockan ett och två. Han satt så länge att hans fötter domnade, min lille prins!! Morgonen efter resulterade i ny kräkning men peppar peppar sen verkar det gå bättre med infatrini och minimaxen.

Vanlig mat är dock riktigt svårt att få ner. Det tuggas och tuggas men när han tuggat färdigt spottar han ut istället för att svälja. Harry har alltid ätit jättedåligt men nu äter han typ ingenting alls. Lite flingor, lite mosad potatis hos farmor och några bett på en grillad macka är veckans matintag. En köttbulle också, inte att förglömma!!

Jag är trött men kan inte koppla av och somna. Vi sover på morgonen och dygnsrytmen är allt annat än ok just nu. Jag och Harry har inte kommit upp förrän vid nio den här veckan... Jag är van vid att Harry äter ofta på natten men nu känns det som en press eftersom hans vätskebalans är så känslig. Hoppas på bättring snart! Får tänka att det är faktiskt bara är knappt fyra veckor sedan han låg på operationsbordet och att det är ett under att vi redan är hemma!

Daniel har börjat jobba och jag är själv med Harry på dagarna igen. Sjukhus måndag, torsdag, fredag den här veckan. 24- timmars EKG ska fixas imorgon i Göteborg.

I övrigt så är det soligt, ute, inne och i vårt sinne! Harrys ständiga kommentar är "Titta nu, jag ska visa dig!" och så springer han från sovrummet till köket, eller hoppar upp i soffan själv, klättrar obehindrat upp på stolar och som ni ser på ett av korten så orkade han gå hela trappan själv en gång innan han bad om hjälp!!! Saker som vi tänkt är självklara att han inte kan orkar han nu! Han kämpar på och vill och det tar längre tid innan han behöver hjälp, det ät underbart. Mitt vackra rosa barn.

Han kallar mig älsklings mamma eller om han lyssnar på sin far så säger han morsan och garvar. Morsan är det värsta ord jag vet och det vet även Harry men när han säger det med glimten i ögat och håller händerna för munnen och fnissar kan jag inte annat än le!

Vilken lycka!!!

Vi är hemma och vi är trötta, därav inget bloggande. Vi kom hem sent i måndagskväll och tiden har gått i ett sedan dess.

Igår kom Marie, min kära vän och kollega ut med presenter till oss från jobbet. Harry var i himmelriket, han kunde inte fått finare paket.

Paketen var en riktig fullträff då Harry älskar Bilar. Jag blev så glad, världens finaste kollegor som tänker på oss! Jag har ett bra jobb med fantastiska kollegor och elever. Den omtanken värmer.

Vi är verkligen lyckligt lottade när det kommer till stöd runt omkring oss. Vänner och familj har verkligen visat att de finns där för oss under den här tuffa tiden som varit och är.

Jag ska försöka ta mig i kragen och skriva ett inlägg i kväll om det som varit det senaste. Mycket positivt har hänt med inslag av en del bakslag men överlag så är allt bra och vår kille är glad och rosa.

Bild på magen med slangar utan kommer imorgon...

Är det för bra för att vara sant?

Vårt liv går i ett rasande högt tempo just nu. Vi bor här i rum nummer 7 på avdelning 323. Vi hade förlikat oss med tanken på att vara här länge... Minst en månad eller två.

Vad är det då som händer??? Harry min lilla sölkorv överträffar allas förväntningar genom att få drängen ur lungsäckarna dragn i dag, på båda lungorna!!! Detta brukar inte ske så fort och vi är nog lite chockade...

Nu har killen inga drän, inga pacemakertrådar! Det enda han har kvar är en cvk, en pvk och den där gräsliga sonden....

Jag önskar så att han ska vilja äta...kanske är det hans ovilja till att äta som gjort att kroppen inte behövt anstränga lymfan som producerar vätska eller vad vet jag. Han visade i alla fall lite vilja till att äta ikväll. Fem tuggor! Jippie!

De där gummislangarna i lungorna har inte varit så sköna att ha.. I eftermiddags har killen sprungit runt i korridoren här, han som inte velat lämna sängen....

Vi är i chock...ska tcpc:n som vi väntat på i flera år vara över på två veckor? Sinnessjukt. Ska livet börja nu? Jag hänger inte med....Jag ser att jag har ett rosa barn men ska det där rosa barnet åka hem redan i slutet på veckan och börja resten av sitt liv....jag förstår ingenting!

Vi hoppas att vi slipper bakslag nu och att vi får åka hem snart!

Kramar

Bildbomb

En kavalkad av bilder. Jag kan inte skriva allt nu så ni får bilder.

Operationen gick så bra som den kunde gå. Nu kämpar vi med vägen tillbaka. Harry har mycket ont och är återigen ett sondbarn.

Idag har vi pysslat. Harry har pärlat ett fint armband till sin vän William, som fått nytt hjärta och idag firar sin 3 års dag!! Hipp hipp hurra! Sen har vi pysslat med fina konstverk och sjungit med clownerna.

Vi tvingade ut Harry på en cykel och nu har han cykelkort som han är väldigt stolt över. Sen har vi tittat på film, Bilar, Bilar, Bilar 2, Bilar 2 och Byggare Bob... Snäll personal från lekterapin kom upp med en stor inplastad bild av Blixten och då var lyckad gjord. Att Harry sen fick sängen bäddad med Blixten lakan och Bamse örngott då kunde det inte bli bättre. Nu vill vi bara att han ska piggna till och att vi ska få vår älskling tillbaka.

TCPC- här är vårt liv...

I tisdags, alltså för en vecka sedan kom samtalet. Samtalet som kom att förända vår vardag totalt. En dag på sig att packa ihop livet och dra. I onsdags var det dags att skriva in sig på Drottning Silvias Barn & ungdomssjukhus igen. Harry var taggad och ropade "Jippie, åka doktorn" på morgonen när vi lämnade hemmet.

Inskrivningen gick över förväntan. Harry var glad i hågen och väldigt hjälpsam. Han tycker om doktorn. Det var lite läskigt med blodproven för det var väldigt många prover som skulle tas inför operationen. Men med löfte om att få titta i skattkistan när det var över gick även det bra. Harry valde två fina plåster med Bärgarn på.

På natten inför operationen fick Harry ångest. Han vaknade och grät floder och ville åka hem. Han grät tills han kräktes och somnade av utmattning. Där och då ville jag bara skita i allt och packa våra väskor och åka hem. Gömma oss från världen och låtsas att allt var bra. Samtidigt så kommer man till inskt i ett sånt läge att hoppet om ett slut på hans trötta blå kräkiga liv faktiskt finns runt hörnet.

Vi infann oss på 323:an på torsdagsmorgonen och Harry fick en finfin säng som han låg och ropade i "Jag är redo nu, nu kör vi!" Vi var inte lika redo men satte på oss våra modigaste leenden.

Väl uppe på op så gick det som en dans, Harry sövdes på mask i min famn med Daniel framför sig och var inte ens lite ledsen. Det var skönt. När vi gick så kom tårarna likt en lavin utan stopp. Man kan inte hålla inne ångest och oro hur länge som helst...

Vi åkte och shoppade, min lösning på de flesta bekymmer, köpa skaer i en strid takt så man slipper oroa sig för något annat än sitt bankkonto...

13.36 ringde sedan en av kirurgerna och sa att han var klar. Harry skulle sluta blöda och sys ihop och sen skulle vi få träffa honom. 15.44 ringde det från IVA och vi fick äntligen komma och träffa vår sovande prins. Vi åkte upp på stört för vi satt i cafeterian och väntade. När vi kom in på IVA och såg den finaste lilla ROSA pojk jag skådat brast det. Jag lyfte på filten och fick se rosa tår. Han var så vacker. Rosa fingrar, tår, mun och rosiga kinder. Tårarna föll och föll, personalen kom med näsdukar och omtänksamma klappar. Jag satt hos honom hela natten, jag tror han var mer vaken än vad jag var för sköterskorna sa att att han hade hyssjat på dem och sagt till dem att vara tysta för hans mamma sover faktiskt..... Sötaste älskade barn jag har. Det var en pärs...

Redan dagen efter kom vi till avdelningen, Harry visade sig från sin starka sida. Han drog elva drag i PEP-masken, det bästa resultat sköterskan sett på IVA. Härligt killen!

Vi hamnade på vak i 4-rummet. Redan andra dagen där alltså lördag skulle det börja trilskas med matmängder och mediciner. Igår fick vi eget rum. Finaste på avdelningen, rum 7, reserverat för långliggare...Jaha.

Jag kan säga att det har varit hårda dygn med som slitit på oss. Personalen och vi har olika åsikter om Harrys välbefinnande och ibland undrar jag över deras människosyn. Jag orkar inte berätta nu, vi får komma dit sen...

Idag har varit en ren helvetsdag men som faktiskt slutade bra. Imorse blev Harry väckt av en sköterska som sa till en yrvaken liten kille att bara för du inte tar din medicin ska vi sätta en slang i näsan på dig nu....Tack för den. Skräm en rädd liten kille lite till....god morgon på dig också. Hemsk dag med två sövningar och sondsättning. Första sövningen slutade med att de satt sonden i munnen och Harry vaknade i panik och kunde inte andas och pulsen rusade. JAg såg att sonden låg fel när han öppnade munnen och slet ut den. Då var jag så jävla nära att slå ner nån. Daniel försökte lugna mig men det gick inte. Jag ropade på narkos och sa jävligt syrligt och otrevligt att det var säkrast att de sövde om honom jävligt fort innan han vaknade och fick koll på vad som hände annars fick det var helt. Så in och söva om fort som fan och i med en ny sond.....Allt krånglade sen, sent morfin, fel på maten, glömda drän osv.....Några luspunkter var dock musikterapeauten Linn som kom och Harry fick trumma ur sig lite ilska och oro. Sen kom clownerna och sjöng och blåste bubblor, men då var Harry hög som ett hus på olika sovmediciner plus morfin så han somnade....

Det var för mycket för mig för jag kunde tillslut inte ens se åt personalen utan att fräsa. Jag gick upp till Ronald med bultande huvudvärk och tårar i ögonen. Ringde till S och fick mycket kloka råd och tröst. Tack! Hon bokade även in relaxen oh försåg mig med goda oljor så efter ett bad med oljor och filosofernade tittandes på en mörk klar himmel gick jag ner till mina grabbar igen. Tappade tyvärr i telefonen också...men den verkar typ ok...

Det som var så härligt är att jag möts av en solstråle till son bubblar av prat. Det gjorde min dag. Harry ville laga min telefon när jag sa att den inte funka och jag sa att han behövde ett gem för att öppna den och då studsade han nästan ur sängen. Så jag, Daniel och Harry på stapplande steg och två sköterskor med dränburkar gav oss iväg på jakt efter ett gem. Harry orkade gå säkert fyra meter!! Jippie!!

Vändnigen kanske är nära nu!! Jag fick en massa slängpussar när jag gick nu och det är det viktigaste.

Jag har pratat med chefen för avdelningen om de saker som inte är ok och nu har jag även dragit in psykolog och kurator samt begärt en vårdplanering tillsammans med alla inblandande såsom överläkare, dietist, kurator, psykolog, sköterskor..osv...jag måste veta vad de tänker för att jag ska kunna vara det största stödet jag kan vara...

Nästa samtal

Idag kom ett nytt samtal. Jag satt på jobbet och höll på med niornas nationella prov när telefonen ringde. Dolt nummer visades på displayen och hjärtat hoppade upp i halsgropen. Det var sektionsledaren från Göteborg som frågade hur snabbt vi kunde göra oss redo och om vi kunde infinna oss onsdag morgon på sjukhuset.

Vad säger man? Nej, kändes inte som ett alternativ så den här dagen har varit minst allt stressad. Jag jobbade ihop min dag så gott det gick, komprimerade ihop mina provpass, åt lunchen kall i grupprummet där jag satt, ilade hem och hämtade Harry till dagis för att säga hej då och på återseende, tyvärr missade vi fina E som hade gått för dagen. Mycket tråkigt tyckte vi och Harry.

Sen hastade vi hem, satt i utredning med försäkringskassan angående vårdbidrag i dryga timmen, mamma kom och hälsade på, vidare tillbaka till jobbet för fyra intensiva timmar med överlämning till min vikarie och sen hem igen. Och här var klockan redan halv tio. Börja packa, få fint besök av kära vänner, skriva vik uppgifter för resten av veckan, mata Harry, fortsätta packa och nu sitter jag här. Kvart i två, inte färdigpackad, Harry har fått ny blöja och ätit mål nummer tre för natten, jag är trött. Får ställa klockan tidigt imorgon.

Det enda positiva med den här situationen är att jag har inte tid för vare sig ångest eller panik för stressen har sopat dem av banan för längesen.....

Hör av mig snart! Nu, natt.

Högt och lågt

Från att ha en underbar dag i skidbacken med grymme kollegorna och fantastiska elever som bara är helt ljuvliga urartade den här dagen till en gråtfest.

Idag har luften gått ur oss. Jag orkar inte prata, Daniel sover redan och jag tvingar mig till att jobba.

Idag kom inte en kallelse men väl ett samtal. Ett samtal som förändrar allt. Ett efterlängtat samtal, ett otäck skrämmande hemskt samtal. Det kom från Göteborg. De vill ta Harry på fredag. Det vill göra en TCPC på fredag. De vill att vi ska komma på torsdag om morgondagens operationer går bra. Mitt liv pulveriserades till ett blekt pulver som täcker allt likt aska och klibbar fast på allt vackert.

På tre dagar ska jag avsluta mitt jobb, förbereda oss för ett liv hemifrån och packa ner det som behövs och hålla ihop. Jag är matt, orkar inte tänka och gör därför ingenting istället. Jag sitter och gråter. Gråter från mitt hjärta för jag är rädd. Inga krusiduller eller fina ord, jag är rädd. Från mitt innersta jag, i djupet av min själ så är jag livrädd. Jag orkar inte hålla en fasad längre så fråga mig inte.

Jag vill inte veta att det inom kort kan vara den sista dagen i vårt liv med Harry. Jag vill inte ens tänka den tanken men ändå är det den tanken som kommer först, som växer sig starkast, som tar över mitt medvetande. Det spelar ingen roll hur många resor jag bokar, hur mycket hopp jag hyser för min krigare till son. Jag är rädd ändå. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

Jag kommer ändå göra det, packa, åka, klara forcera framåt med stadig blick för att sen, långt senare någon annan gång bryta ihop. Men vem har råd med det nu? Inte jag.

Bit ihop, kom igen. KBK. Alla klyschor jag kan kommer till användning. Det är dags att bli en robot, att uthärda, att vara där, att klara av, att hjälpa Harry igenom sitt livs prövning. Att kämpa, kämpa, kämpa. Livsvilja har min guldklimp, nu är det upp till bevis.

Jag är matt och trött men redo, tror jag. Jag kan inte längre leva i limbo och vänta. Harry har inte tid att vänta. Nu hoppas jag att det blir av och att allt går bra. Hopp måste vinna över förtvivlan, eller hur?

Längtan och hoppfullhet, hopplöshet...jag vet inte jag

Min lille kille är blå nu. Vinter och behov av ny operation är bovarna i dramat. Jag vill packa ihop oss och dra till varmare breddgrader. Där mår Harry alltid bättre, äter och mår gott. Vi fick klartecken av läkarna att åka men vågar nog inte. Daniel är mer orolig än vad jag är och sen är det mycket på jobbet också.

Går allt vägen som det ska så ska Harry få sin tcpc om fyra veckor men än vet vi inte hur det blir. Jag skulle kunna tänka mig lite ljumma vindar på i ett soligt land tills dess men vem vågar chansa.

Jag tänkte boka en resa i juni men då är det oklart om Harry är redo. Jag satsar på att boka in oss i september istället. En liten morot att längta efter. Första gången jag vågar ta ut något i förskott.

Det kanske är helt vansinnigt. Jag som inte ens har vågat skriva in i almanackan att Harry fyller tre i mars av rädsla för att ta ut något i förskott. Men jag känner att nog är nog. Jag måste våga hoppas och skaffa mig tilltro till livet för snart är det faktiskt Harrys liv som jag ska överlåta i någon annans händer och vad händer då om jag inte hyser hopp om livet och framtiden. Jag som ska vara Harrys största supporter kan väl inte svika honom då.

Därför ska jag nu våga ta klivet och planera åtta månader fram i tiden med en liten tripp till en härlig strand i ett varmare land!

Då kommer jag ha en rosa och tjusig liten kille och de blå läpparna ska vara som bortblåsta, så det så! Var det kläm-käckt nog? Visst låter jag hoppfull....

Jag vet inte hur jag ska hantera det här riktigt. Det är så främmande men så nära. Jag är inte logisk, jag är inte ledsen. Jag är mest bara trött. Så trött att jag inte orkar resa mig upp eller tänka eller göra någonting utom jobbet och det nödvändigaste hemma. Det är som känslorna är avstängda. Jag tror det blir allvar och verkligt när kallelsen ligger i brevlådan...

Harrys hjärta

Jag kollade in på Facebook idag. Hittade den här bilden i nyhetsflödet. En fin vän som gjort iordning en bild med en uppmaning till att stötta Harrys lilla hjärta. Vad glad och tacksam jag blir övar att ha sådana vänner. Som orkar när man själv inte gör det. Jag har inte ens orkat posta mina julkort än....är det försent eller?

Jag snor och delar bilden här, jag blev rörd och tacksam. Jag tackar även er som hjälper vår insamling. Ni är grymma!

Ny insamling på gång...

Nu är det återigen dags för Alla Barnhjärtans månad att dra igång. Jag blir alltid lite taggad av sånt här, vill gärna hjälpa. Här är en länk till Harrys hjärta http://www.hjart-lungfonden.se/insamlingshjarta/Topplistan/Harrys-lilla-hjarta_4698/
där man kan gå in och sms till hans insamling. Jag ska visa er ordentligt en dag men min energinivå är under all kritik. Att ta sig till jobbet, jobba och ta hand om Harry är i princip det jag orkar.

Det går lite utför här kan man säga. Idag har jag ringt till Göteborg och sagt att vi kan komma när som helst med ett par timmars varsel om de skulle få någon av-bokning. Jag vill inte se min prins dålig längre. Droppen var i morse när vi skulle åka till förskolan och han sa att han inte ville dit för att han inte var snäll mot de andra barnen. Hur håller man ihop det då undrar jag? Han vet att hans beteende inte alltid är ok men kan inte hjälpa det. Jag grät i bilen, mitt hjärta blöder för honom.

Nu hade det gått bra idag men jag vill inte att han ska känna sig som en sämre människa. Jag vill inte det.

Det är påfrestande för psyket att stå vid sidan och se den man älskar mest på jorden bli sämre. Det är dubbla känslor att längta efter en operation som antingen kan hjälpa honom i flera år eller så vaknar han inte mer. Jag vill dra täcket över huvudet och vakna ett annat år...

Det finns en massa positivt också, som att jag har världens goding som nu är störtskön i sina resonemang. Favorituttryck nu är "Tyvärr mamma, inte ännu" om det mesta jag vill att han ska göra. "Alldeles strax" är en annan favorit och "Aldrig, aldrig nånsin" används flitigt när han är arg. Men det bästa av allt är ändå ett uttryck från hans favoritprogram Umizoomi "Milda makaroner", haha...underbart!