Idag är jag ensam hemma för första gången sedan den åttonde januari. Daniel har åkt iväg på jobb och kommer inte hem igen förrän på torsdag. Det kommer att bli en utmaning för oss båda. För mig att klara mig själv utan honom och för honom att kunna fokusera på jobbet och återgå till vardagen.
Jag pratade med Daniel innan och han sa att det är en skum känsla att jobba. Det är nästan så att man glömmer av vad som hänt/händer vissa stunder. Jag tror att det är bra att glömma ibland, att ständigt leva i verkligheten med ovissheten om vad som komma skall kan få vem som helst att förlora förståndet.
Fick idag höra av mina vänner att de ser mig som en stark person som kommer klara av den här situationen. Har hört det förut, att jag är stark. Kan jag vara stark, fast jag känner mig så svag? Jag kämpar för att gå upp ur sängen varje dag, helst skulle jag bara vilja dra täcket över huvudet och vakna upp i en annan verklighet. Ändå stiger jag upp varje dag, är det att vara stark?
Jag ser mig inte som stark nu. Vet inte om det handlar om att vara stark eller svag, för mig handlar det om att överleva. Ger jag upp nu, förlorar jag hoppet om ett levande barn nu, då är allt förlorat och det finns bara sorg kvar. Hur ska det då gå för mitt lilla hjärta som ska födas om några veckor då? Vi måste ju finnas där för honom! Han ska väl inte behöva komma till den här världen och till föräldrar som inte kan kämpa för honom!
Det finns inga val att göra här, det är bara att fortsätta. Är det det som kallas att vara stark?
Älskade vän..vad skriver man?tårarna rinner medans jag läser dina tankar..Det ni går igenom måste vara fruktansvärt..Vill så gärna ta över en del av den smärta och sorg som ni bär, men det går ju inte..men mina tankar finns hos er hela tiden!!<3<3
SvaraRadera