Drömmer jag?

Somnade halv tre i morses. Tankar som spökar när mörkret kommer. Jag tror att sanningen kommer en närmare vid varje tillfälle man berättar för någon annan om situationen.

Ibland så tänker jag att det bara är på låtsas, att läkarna har fel och att när lillen kommer så kommer de se att han är frisk och att de har begått ett misstag. Jag drömmer om hur lycklig jag kommer att vara när jag får hålla honom för första gången. Hur jag och Daniel löjligt lyckligt kommer se på varandra med tårar av stolthet och kärlek rinnandes nedför våra kinder. Sen vaknar jag ur dagdrömmen igen. Jag kommer vilja att läkarna tar honom direkt, ger honom de mediciner han behöver och försäkrar sig om att han mår bra innan jag kommer våga hålla honom....

Mitt förnuft säger mig att det här är bästa/värsta scenarion och det antagligen kommer att bli något mellanting. Det går inte att förbereda sig, bara att acceptera.

Daniel har alltid sagt till mig att jag måste slappna av, att jag kommer bli världens hönsmamma. Jag kommer ju inte kunna ha kontroll över situationen nu. Jag ska förlita mig på ett läkarlag, det kommer krävas all min styrka för att kunna släppa taget och förlita mig på dem. Tur att jag har Daniel som finns där som mitt bättre vetande.


Tror ni läkare har förståelse för en tokig hönsmamma som inte kommer att lämna dem ifred och ifrågasätta allt? Eller kommer de att porta mig?

Jag tror att ett av mina projekt innan förlossningen är att öva på att släppa kontrollen och låta andra styra.

Dagens projekt var att ringa försäkringsbolaget för att få svaret att de flesta hjärtfel är borttagna ur försäkringen och då gäller inga ersättningar. Eventuellt ett engångsbelopp. Jaha, då vet vi det. Jag säger check!

Imorgon tror jag att mitt projekt skall vara att ringa försäkringskassan.

Nu, projekt sova.