Vårt liv står stilla. Eller rättare sagt vårt liv rusar förbi och vi står stilla i mitten och betraktar det som sker. Vi kan inte greppa vidden av det som pågår runt omkring.
Är det vårt barn som bara kanske kommer att leva någon dag, eller en vecka, eller inte alls? Nej, det måste vara lögn! Vi längtar ju och vi älskar ju.....då kan det inte vara något fel!! NEJ NEJ NEJ!!!!!!
I tisdags var vi på Östra sjukhuset för ett specialistultraljud. Skulle killen visa sig ha några andra avvikelser så skulle allt hopp vara ute. Dagarna mellan fredag och tisdag kändes som sju svåra år. Hur mycket kan man gråta? Hur ont i hjärtat kan man ha utan att man dör? Jag kan inte längre andas, paniken lurar ständigt bakom hörnet... Det går inte tvätta bort känslan av ångest hur hårt jag än skrubbar mitt skinn. Paniken och ångesten är ständigt på vakt, slappnar du av, förgör vi dig!
Vägen till Göteborg i tisdags var lång. Vi sa inte ett ord till varandra på hela vägen dit, det gick inte att prata. Vi var så fast i våra egna tankar, farhågor och förhoppningar. När vi satt i korridoren och väntade kändes det som om vi väntade på vår dödsdom. Läkaren kom och hämtade oss, han frågade om vi hade några frågor och sa att han antog att vi hade tusentals...
Konstigt nog blev allt bara blankt. Vi hade så många frågor men vi kom inte på en enda då. Jag fick återigen lägga mig på britsen och på med gel över magen och fram kom bilden av vår guldklimp. Läkaren skulle se över hans organ, han sa att det var svårt att hitta allt så här långt fram i graviditeten. Vi höll tyst andan och hoppades att han inte skulle säga någonting. Till skillnad från förra gången då vi var ganska hoppfyllda vågade vi nu inte tro någonting. Undersökningen avslutades, läkaren sa inte mycket så vi tror att det mesta såg bra ut.
Sedan sa han som i förbigående att han inte kunde hitta någon magsäck, men att han trodde nog att den fanns där. Hjärtat i halsgropen igen. Vi lugnade oss ganska fort ändå, den kommer att finnas, den var nog bara tom förtillfället och då är den svår att se..
Nu trodde vi allt var över, men vi kommer att lära oss att det är aldrig över när det gäller sjukhus....Läkaren ville ta ett fostervattenprov för att kontrollera eventuella kromosomavvikelser.
Vad? Kromosomfel? NEJ!
Han berättade att ca 40% av barn som föds med hjärtfel har en kromsomavvikelse. Beroende på avvikelsens art bedömer man om barnet är livsdugligt eller ej. I kombination med hjärtfelet vår prins har är i princip alla avvikelser en för mycket....
Nu får vi vänta några dagar på snabbanalysen och tre veckor på cellodlingen....all väntan tar kål på mig....
När vi åkte från sjukhuset orkade jag inte ens vara ledsen längre. Jag kände mig bara tom och trött. Vi kom hem, vi åt och somnade...
Att man kan bli så trött av av känslor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar