Ett år senare...

Idag för ett år sedan satt jag vid den här tiden hemma i soffan och grät. Vi hade varit i Göteborg för att göra ett 3D/4D ultraljud. Våra förväntningar innan var höga. Vi hade vänner som redan varit i väg och tack vare dem så bestämde även vi oss för att göra det.

Idag tackar jag gudarna och R o C för att vi åkte och för att vi har ett levande barn!

Iallafall för ett år sedan satte vi oss förväntansfulla i bilen och styrde mot Göteborg. Chocken var total när barnmorskan sa att hon fick dåliga bilder på hjärtat. Värre blev det när hon vägrade säga om något var fel eller inte. Vi åkte hem knäpptysta i total chock.

Vi satt och tittade på bilderna och filmen och kunde inte försåt att det kunde vara något fel på vår prins. Vi levde i ovisshet ända till den åttonde januari då domen kom...

Tänk vad mycket som hänt på ett år. Vi har varit i den djupaste avgrund och ändå klarat av att se ljuset. Vi har gråtit floder och skrattat lite med. Vi har sett vår son kämpa för sitt liv fler gånger än vad jag vill minnas. Vi har varit hemma och vi har åkt skytteltrafik till Göteborg. Vi har kämpat med mat och kräk och taskiga tarmar. Jag är numera ett jourhavande apotek som har en arsenal av mediciner hemma. Jag kan blanda medicin, krossa tabletter, lösa upp kapslar, dra upp sprutor, kolla sond, sondmata, sätta sond och så ofantligt mycket mer jag aldrig trott jag skulle behöva lära mig. Så mycket som jag har erfarit och upplevt kunde jag aldrig föreställa mig att jag skulle klara av.

Lära för livet, eller vad säger man? Jag är inte samma människa längre. Jag har lärt mig. Jag skulle inte byta bort det mot något för Harry är den han är...men ibland önskar jag bara att han hade fått vara frisk och slippa de smärtor som han fått utså.

Min son, hjälten. För ett år sedan idag så blev du den modigaste kämpen jag någonsin mött!