Idag satte vi även om sonden, Daniel är riktigt skicklig på det nu. Jag kan fortfarande inte det men jag får väl lära mig vad det lider... Sköterskan tipsade oss om att droppa mat i munnen på honom under tiden vi sondar för att hålla igång känslan av att äta själv. Hon sa att sonden kan skava och orsaka obehag och att det kan ha betdelse för att han inte vill äta själv. Hon tog även upp alternativet att sätta in en matknapp i magen på honom som ger honom maat direkt i magsäcken. Det känner inte jag att jag vill att han ska behöva, men vad gör man inte för att han ska börja äta?
Är det någon som har erfarenhet av att använda knapp, lämna gärna en kommentar om hur det funkar...
Harry har fått lida lite idag med...Han är nu en slagen hjälte. Det var dags för ny synagisspruta, alltså antikroppar mot RS-virus. Stackars sötnosen klarade sprutan bra men har varit väldigt ledsen och nästan otröstlig under eftermiddagen och kvällen. Daniel tog med honom in till vår säng och där sover nu båda mina älsklingar. Det gör ont i mammahjärtat när man inte kan ta bort det onda eller inte veta vad man ska göra för att lindra. Jag är glad att han äntligen sover och jag tänker inte väcka honom i första taget...
Hej
SvaraRaderaVi har stor erfarenhet av knapp då vår Leo haft det sen han var 2 månader. Det är ett superbra hjälpmedel.
Vad skulle vi göra utan vår älskade knapp? Världens bästa uppfinning.
SvaraRaderaVår son fick knapp när han var 5 månader (han är nu 7 månader), världens bästa uppfinning. Maila mig gärna vid ev frågor.
SvaraRaderaerika.stralberg@gmail.com
Hej!
SvaraRaderaEster hade sond tills hon var 19mån och vi tyckte det funkade bra, var lite motståndare till knapp då det kändes så definitivt. Vi hoppades och kämpade så för att hon skulle kunna vara utan sonden men så tillslut insåg vi att en knapp faktiskt skulle vara bra för henne, inte så kul med slang i näsan när man är så stor. Nu har hon haft sin knapp i 6mån och det funkar super! Hon äter mer och mer själv och förhoppningsvis kan vi så småningom ta bort knappen.
Hej Lisa!
SvaraRaderaMåste säga att jag ofta har tänkt på er och eran lilla söta Harry sedan vi lämnade avdelning 323. Har läst i stort sett hela din blogg, från början till slut, nu i kväll och jag blev alldeles tårögd flera gånger eftersom jag vet så väl de känslor du beskriver...
Vore kul att ha lite mailkontakt och följas åt allteftersom våra små hjärtebarn växer och blir större.
Dom är ena riktiga kämpar våra små!
Stora kramar / Ann (Hildas mamma)